EN SPÄNNANDE RESA – FÖR ÅLAND!


Igår gick tiden ut för att nominera kandidater till 2019 år riksdagsval. Det står nu klart att det finns fem kandidater på tre listor:


Johan Ehn och Mats Löfström – För Åland

Jessy Eckerman – Löntagarlistan

Birgitta Johansson och Stephan Toivonen – Alternativ för Åland


Tre listor, fem kandidater

Kul med tydliga alternativ!

Nu börjar en spännande resa fram till den 14 april! Jag är taggad och inspirerad och ska göra vad jag kan för att visa väljarna vad jag står för.

Sammanfattande innehållsdeklaration:

– borgerlig grundsyn med såväl konservativa som liberala inslag

– målinriktad samarbetsvillig diplomat

– 15 årig erfarenhet av självstyrelsepolitik

– brinner för att debattera, bygga och utveckla

– hållbara statsfinanser, hållbar utveckling och individuell frihet


Kort sagt, Ehn för Alla – Alla för Ehn!

VAL PÅ RIKTIGT!

För en liten stund sedan meddelade Socialdemokraterna att de ställer upp med en egen lista med Jessy Eckerman som sin kandidat i riksdagsvalet!

Det var en välkommen nyhet då det i alla val behöver finns flera alternativ och en mångfald av åsikter.

Jag är övertygad om att vi kommer att hitta en del åsikter, tex om hur vi jobbar med självstyrelse frågor, där vi till stor del kan vara överens men också frågor, tex gällande ekonomi och arbetsmarknad, där våra åsikter lika tydligt skiljer sig åt! Precis just som det ska vara, även ålänningarna måste få ideologiska alternativ i ett val!

Jag önskar Jessy välkommen med i debatten och ser framemot att få diskutera och debattera!

Ehn för Alla – Alla för Ehn!

TEAM ÅLAND

Lagtingsledamot Johan Ehn (MSÅ) i ett anförande om externpolitik vid plenum den 4 mars 2019.

 

Idag presenterade Moderat Samling, Liberalerna och Centern den lista som man gemensamt går till val på. Listans kandidater är Johan Ehn och Mats Löfström. Det ska bli oerhört inspirerande att få följa med på resan mot Helsingfors den 14 april!

 

screenshot_20190304_223835


För mig är samarbete och att bygga ett framgångsrikt lag en viktig uppgift för de kommande fyra åren. Vikten av att skapa ett Team Åland i våra externpolitiska sammanhang är av största betydelse. Det föder respekt, det föder framgång. På hemmaplan är det naturligt och viktigt att nöta åsikter mot varandra och visa upp likheter och skillnader för väljarna. När valet väl är genomfört gäller det att komma ihåg vikten av att enas i en enad front utåt.

 

 


Jag har vigt de senaste 15 åren till att i politiken hitta vägar för att nå framgång i utvecklingen av Åland för ålänningarnas bästa. Detta har jag gjort som lagtingsledamot, partiordförande minister och talman. Särskillt under senaste 8 åren har jag i uppdragen som minister och talman haft förmånen att bygga ett brett kontaktnät såväl på som utanför Åland. Dessa erfarenheter och kontaktnät vill jag nu gärna vara med och dels med mig av de kommande åren. Vår lista med kandidaterna Johan och Mats och partierna Moderat Samling, Liberalerna och Centern känns som en god grund för att bygga ett framgångsrikt Team Åland! Nu kör vi! För Åland!
 
Screenshot_20190304_223807
 
Ehn för Alla – Alla för Ehn!

 

Hjälp mig driva för dig viktiga frågor!

Som jag meddelat sedan långt tillbaka står jag till förfogande som kandidat i årets val till riksdagen!

Jag hoppas kunna få just ditt förtroende att företräda oss ålänningar i riksdagen i Helsingfors!

Blir jag invald får Åland en riksdagsledamot som i samhällsbygget under de kommande fyra åren kommer att hämta grunden till detta i en trygg borgerlig grundsyn där, hållbarhet i allt beslutsfattande, individens möjlighet och ansvar, grundläggande socialtrygghet och sunda statsfinanser ligger i fokus.

Tillsammans med nu sittande och kommande landskapsregering kommer jag att lägga stor energi på att hitta en överenskommelse med regeringen i Helsingfors om Ålands självstyrelse 4.0! Det vore bra för såväl Åland som Finland!

Hjälp mig gärna att driva för dig och Åland viktiga frågor de kommande fyra åren genom att kommentera detta inlägg och berätta vad just du tycker att är viktigt!

Ehn för Alla – Alla för Ehn!

ALLA SOM KAN SKA VARA MED OCH BYGGA VÄLFÄRD

Sedan förra valet har frågan om medborgarlön/basinkomst debatterats livligt. Den sittande regering i Helsingfors har gjort ett begränsat försök med sk basinkomst. Resultatet har nu kommit och resultatet blev, i motsats till vad regeringen ville, att systemet inte påverkade sysselsättningen på ett positivt sätt. Med det tycker jag att försöket kan förklaras avslutat och tanken på medborgarlön begravas.

Tanken med medborgarlön är att alla medborgare ska försäkras en viss inkomst oberoende av behov eller insats. För mig är detta ett mycket märkligt system. Min åsikt är att det är viktigt att vi har ett socialt skyddsnät som fångar upp oss när vi av olika orsaker hamnat i situationer där vi inte har möjlighet att klara oss helt själva. Systemet ska skydda oss mot att falla hårt men samtidigt uppmuntra och stötta oss att återkomma till ett läge där vi i större omfattning klarar oss själva och samtidigt vara med och bygga välfärd. Det gör inte systemet med medborgarlön!
Ehn för Alla — Alla för Ehn!

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/02/08/forsoket-med-basinkomst-visar-mottagarna-kom-inte-ut-i-arbetslivet-men-madde

DET FINNS HOPP…

Efter mycket vånda har regeringen i Helsingfors avgivit en proposition till riksdagen med förslag till förändring av självstyrelselagen till den del det berör det ekonomiska systemet. Inte en dag för tidigt men det inger hopp för framtiden.

Den blåe ordföranden och tillika kulturministern Sampo Terho anklagar nu oss ålänningar för utpressning. Ett huvudlöst uttalande som gör ett försök att skriva om historien på ett makalöst sätt! För att förstå varför jag hävdar det måste vi backa tillbaka till förra mandatperioden.

Under regeringen Katainens tid var Anna-Maja Henrikssonk (SFP) justitie- och Ålandsminister. På uppdrag av en enig regering utsåg hon en parlamentarisk kommitté under ledning av president Tarja Halonen, riksdagsrådet Gunnar Jansson och Utrikespolitiska institutets chef  Teija Tiilikainen med representanter från såväl lagtinget som riksdagen vars uppdrag var att ta fram ett förankrat förslag om en ny modern lag för en självstyrelse i tiden, en självstyrelselag 4.0.

Efter år av arbete och kompromissande lämna så den sk Ålandskommittén 2016 sin slutrapport till nuvarande Ålandsminister Anne Berner. När Berner tog emot slutrapporten konstaterade hon att den var att betrakta som ett förslag, ett avtal mellan lagting och riksdag, som nu skulle förverkligas. Resultatet i åländska ögon mätt var acceptabelt men vi hade fått backa från mycket av det som var våra ursprungliga målsättningar.

En tid därefter, när ministerierna fått sätta tänderna i förslaget konstaterar regeringen Sipilä och Ålandsminister Berner att Ålandskommitténs förslag, det som inledningsvis setts som ett avtal mellan parter, inte kunde förverkligas. Särskilt lyftes finansminiteriets kritik som grund för ställningstagandet.

Under samma tid som denna process pågått har man i Helsingfors processat landskaps- och vårdreformen. Från åländsk sida var vi tidigt ute och påminde om att refomens finansieringsmodell kunde få konsekvenser på självstyrelsen och att detta måste beaktas. Vi har därefter gett åtskilliga förslag till lösningar som skulle göra att riksregeringens reform ska kunna rulla vidare med lösningar som inte strider mot självstyrelselagen. Den tydligaste, ändmålsenligaste och långsiktigaste lösningen var att vi skulle överta behörighet gällande förvärvsinkomsternas beskattning. Svaret från finansministeriet, och därmed också Helsingfors regeringen, blev nej!

Förhandlingarna fortsatte och från åländsk sida accepterade vi att skjuta det stora reformarbetet av självstyrelselagen framåt om vi kunde hitta en lösning på den ekonomiska självstyrelsen som var acceptabel. Som alla vet har den åländska befolkningen vuxit under åren sen vi senast reviderade självstyrelselagen och vi har under många år jobbat för att detta ska kompenseras så som var andemeningen i gällande självstyrelselag. Det förslag som nu idag äntligen lagts till riksdagen tar sikte på att lösa både våra åländska behov och problematiken kring vård- och landskapsreformen. Att som Terho nu försöka svartmåla Åland är att handskas mycket ovarsamt med sanningen och ett fult sätt att försöka plocka billiga poäng inför kommande riksdags val!

Positivt är dock att de två seriösa och samhällsbärande partierna Samlingspartiet och Centern nu visar att man förstått situationen vilket bådar gott för fortsättningen. Detta ska förhoppningsvis vara starten på nya konstruktiva och framåtsyftande diskussioner om hur vi tillsammans kan utveckla Åland, den autonoma pärlan i Republiken Finland, till något vi också i framtiden tillsammans kan vara stolta över!

Jag hoppas för egen del kunna vara med och föra dessa diskussioner vidare under kommande år!

Ehn för Alla – Alla för Ehn!

VAD ÄR DEMOKRATI?

Läste på Svenska YLEs webbplats om en undersökning, https://svenska.yle.fi/artikel/2019/02/02/halften-av-finlandarna-skulle-halvera-antalet-riksdagsledamoter-en-sjattedel gällande,vilken tittat närmare på finländares inställning till riksdagen. Denna undersökning fick mig att fundera lite kring rubriken på på denna blogg.

Resultatet av undersökningen pekade bla på att en majoritet av finländarna ville ha färre riksdagsledamöter. Detta gör mig nog en smula orolig. Det ger tyvärr mig ett kvitto på att de populister som ständigt skriker om att ingen lyssnar på folket vunnit alldeles för stort gehör på helt fel grunder!

För mig handlar demokrati främst om två saker :
1) att den linje som kan samla en majoritet är den som ska styra utvecklingen
2) att möjlighet att uttrycka sin åsikt, granska majoriteten och lägga fram alternativ även när man är i minoritet säkras

Förstår jag undersökningen rätt är en av det viktigaste grunderna för att minska antalet ledamöter att man inte tycker det är tillräckligt effektivt. Så kan det säkert vara. Ju färre personer som bestämmer desto effektivare MEN hur säkrar man då möjligheten till granskning och alternativ. Det är naturligtvis svårt att säga exakt hur många som ska sitta i riksdagen för ett land med 5,5 miljoner invånare, men för egen del ser jag få vinster med att minska dagens antal om man vill ha en riksdag som på ett bra sätt ska företräda folket och dess vilja. Tron på att sk ”experter” ska fatta beslut istället ger jag inte mycket för. Politik och att styra ett land handlar om så mycket mer än om att fatta beslut enbart på faktamässig grund. Mycket av vår vardag handlar, hur mycket vi än vill bortse ifrån det, om vad vi tycker. I grunden, tex om hur mycket var och en ska sköta sig själv, eller om hur mycket samhället ska lägga sig i och ge stöd. Grund för tyckande kan vi få av experter, men dom kan inte bestämma vad vi tycker för det är politik!

Av orsaker som jag beskriver i detta inlägg är jag alltså av åsikten att jag inte tror på en halverad riksdag. Av samma orsaker ställer jag också upp som kandidat i årets riksdagsval! Demokrati kräver alternativ, jag är ett alternativ!

Ehn för Alla – Alla för Ehn!

IMG_20161213_110356

REPUBLIKENS PRESIDENT OCH SJÄLVSTYRELSEN

Läget är ytterst problematiskt när det gäller relationerna mellan landskapet och statsmakten för tillfället.

I detta läge vore det viktigt att få till stånd en god dialog med Republikens president Sauli Niinistö. Under mina år som talman hade jag flertalet mycket goda diskussioner om likartade frågor och jag uppfattade alltid att vi från åländsk sida blev mötta med stor respekt.

Dels har Helsingfors svikit löftet om att ha en ny självstyrelselag på plats till självstyrelsens 100-års jubileum 2022 och som lök på laxen går det segt att hitta lösningar, inom konstitutionella ramar, för Åland i kölvattnet av den stora vård- och landskapsreformen (SOTE). Ingen skugga ska falla på vår landskapsregeringen, tvärt om har den tillsammans med oppositionen här på Åland gjort sitt yttersta för att på ett konstruktivt sätt driva frågorna framåt. Problemen har funnits i Helsingfors där man uppenbarligen inte förstår vikten av att tillsammans med Åland sköta denna typ av frågor.

Jag delar långt lantrådets analys, händer inget avgörande snart står vi inför en konstitutionell kris i Republiken Finland.

I detta läge vore det viktigt att få till stånd en god dialog med Republikens president Sauli Niinistö. Under mina år som talman hade jag flertalet mycket goda diskussioner om likartade frågor och jag uppfattade alltid att vi från åländsk sida blev mött med stor respekt från honom. I situationer likt den vi nu ser ut att hamna in i har presidenten en klar roll, enligt såväl självstyrelselag som grundlag, inom vilken han kan agera. Med god dialog kan ännu uppslitande problem undvikas.

Självstyrelsen är en lösning som tillkommit genom en internationell överenskommelse, i vilken Republiken Finland har stort ansvar för att den efterföljs. Jag utgår från att regeringen och riksdagen gör allt för att så ska ske.

Supervalåret 2019

Supervalår?

Besökte Helsingfors idag och inspirerades till ett inlägg…

Det sägs att 2019 kommer att bli ett supervalår för oss på Åland. Trots att drygt halva januari gått har man nog inte märkt mycket av det. Men visst har vi val på gång; i april riksdagsval, i maj EU-val och i oktober lagtings- och kommunalval.

För min del ligger fokus på riksdagsvalet. Ett val som sällan blir särdeles spännande hos oss här på Åland. Ändå måste nog konstatera att det är viktigt. Många av besluten som tas i riksdagen påverkar gemene ålänning direkt i vardagen. Den åländske riksdagsledamoten är en viktig kugge i relationen mellan självstyrelsen och statsmakten. Just detta har gjort att jag valt att ställa upp i årets riksdagsval.

Jag har under snart 16 år på heltid jobbat med politik. Jag har haft förmånen att se lagtingsarbetet ur såväl oppositions som regeringsperspektiv. Jag har samlat erfarenhet som gruppledare, partiordförande, utskottsordförande, vicetalman, minister och talman. I alla roller har utgångspunkten varit att hitta kloka beslut där respekt för andras åsikter och en vilja att hitta konstruktiva kompromisser vid osämja varit min signatur. Allt detta har gett mig en erfarenhet som jag är oerhört tacksam över som och gärna delar med mig av framåt.

I alla val behövs alternativ. Olika ideologisk syn och olika personliga egenskaper. Jag hoppas kunna finnas med som ett tydligt borgerligt alternativ med stark vilja att hitta vägar för att utveckla den åländska självstyrelsen i årets riksdagsval. Ännu lyser debatt och diskussion med sin frånvaro men jag är redo att börja så fort alternativen är klara.

Vill ni står jag till förfogande!

Ehn för Alla – Alla för Ehn!

Åländsk union?

Tillit och förtroende (luottamus), att tro gott om sina medmänniskor, att kunna lita på att det inte finns någon hemlig agenda, det är en förutsättning för att bygga broar mellan människor, mellan stater och mellan folk. Bristen på tillit ligger bakom många kriser, många katastrofer, många krig.

~ Roger Jansson

https://alandsradio.ax/nyheter/jansson-vill-starta-union

Tidigare talmannen, lantrådet och riksdagsledamoten Roger Jansson (MSÅ) deltog igår i ett seminarium tillsammans med bl.a. president Tarja Halonen med anledning av kontaktgruppens mellan utrikesministeriet i Helsingfors och landskapsregeringen 20-årsjubileum. Kontaktgruppen har varit ett exempel på hur man kunnat skapa fungerande och goda samarbetsorgan mellan självstyrelsen och statsmakten när vilja och tillit funnits.

Som vi alla kunnat konstatera är verkar det inte finnas någon särskilt stark tillit i förhållande till självstyrelsen från Helsingfors sida för tillfället. I princip alla åländska, även väl motiverade, initiativ till utveckling och modernisering av självstyrelsen skjuts för tillfället effektivt i sank av rikets ledande politiker och tjänstemän. För oss ålänningar leder detta till frustrationen. Vi vill ha möjlighet att fortsätta att utveckla vårt samhälle på bästa möjliga sätt. Det är obegripligt att man i Helsingfors inte ser att ett välmående åländskt samhälle också är positivt och till nytta för Finland som helhet. Vårt mål med självstyrelse utveckling har aldrig varit, är inte och kommer inte att vara riktat mot Finland utan för Åland.

Efter de senaste årens motgångar gällande självstyrelsens utveckling är det nödvändigt att ställa sig frågan hur vi ska agera för att få tillstånd förändring. Jag för min del har trott på att vi genom diskussion och argumentation ska få Finland att komma till mötes inom ramen för nuvarande självstyrelseordning. Andra har lyft möjligheten till självständighet eller ändrad statstillhörighet. De två senare har jag haft svårt att se att de skulle vara realistiska.

Roger Jansson ger i sitt anförande i samband med seminariet en rad förslag på konkreta sätt för att skapa bättre förutsättningar för utveckling av självstyrelsen. Ett av de mera nytänkande är en Ålands union där parterna skulle vara Finland, Åland och Sverige. Jag välkomnar Jansson inspel i diskussionen och måste säga att förslaget känns intressant och ligger väl i tiden. Klart är att kan inte Finland visa på att man inom ramen för nuvarande självstyrelseordning inte kan/vill/förmår skapa grundläggande förutsättningar för att bibehålla och utveckla ålänningarnas möjlighet till att utveckla samhället i samklang med tiden och de yttre förutsättningarna måste vi diskutera alternativ. Rogers förslag förtjänar nu en grundlig analys och fortsatt diskussion.

Vad tycker ni om förslaget?

Här nedan kan ni läsa Roger Janssons anförande:

Tal vid Kontaktgruppens 20-årsfest på Ständerhuset i Helsingfors 14.12.2018

ROGER JANSSON:
Värderade president Halonen, bästa lantråd, minister, mina damer och herrar.
President Tarja Halonen har haft en betydande och lysande politisk karriär inom landet, med också en internationell bärvidd. För min del har jag mest utmärkt mig på det lokala planet, i arbetet för mitt Åland. Och det under ett halvsekel redan. Vi är årsbarn, presidenten och jag. Födda under brinnande krig.
Våra vägar har korsats i flera intressanta sammanhang. Först 1997 när president Halonen var utrikesminister och jag lantråd, då vi kom överens om behovet av en Kontaktgrupp mellan självstyrelsen och utrikesministeriet. Därefter under Tarja Halonens presidentskap när jag under 4 år var Ålands riksdagsman. Sedan i Ålandskommittén för arbetet med den 4e generationens självstyrelse, med presidenten som ordförande och mig som ledare för den åländska delen av kommittén. Och slutligen i fredsarbetet inom ramen för Ålands Fredsinstitut där president Halonen är uppskattad beskyddare av de numera etablerade återkommande Kastelholmssamtalen.
I programmet för dagen anges jag som initiativtagare till Kontaktgruppen. Formellt är det förvisso sant, men som av historiken framkommer är det flera andra som ska äras för idén bakom detta organ, inte minst nuvarande landshövding Peter Lindbäck och nuvarande lagtingsdirektör Susanne Eriksson. Förverkligandet av gruppen står sedan president Tarja Halonen och förre rättschefen vid UM Holger Rotkirch för.
– – –
Mina damer och herrar.
Tillit och förtroende (luottamus), att tro gott om sina medmänniskor, att kunna lita på att det inte finns någon hemlig agenda, det är en förutsättning för att bygga broar mellan människor, mellan stater och mellan folk. Bristen på tillit ligger bakom många kriser, många katastrofer, många krig. Bristen på ömsesidig tillit har också från tid till annan varit en sten i skon i förhållandet mellan Finland och Åland. Oftast osynligt. Men ibland har bristen på ömsesidig tillit kommit upp till ytan. Och så idag igen tyvärr litet oftare och tydligare.
När Sovjetimperiet började rämna i sin grundkonstruktion i slutet av 1980-talet vaknade runtom i Europa och världen ett intresse också för hur Ålands självstyrelse hade kunnat utvecklas och överleva inom ramen för den finska statsbildningen. Hur kunde minoritetskonflikter och etniska konflikter lösas utan att nya gränser upprättades, utan att rimliga statsbildningar slogs sönder, utan att vapen kom till användning?
För det största intresset för Ålandslösningen stod då det nybildade OSS, Oberoende Staters Samvälde i forna Sovjetunionen, med säte i St. Petersburg. I sökandet efter lösningar för särskilt konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om konklaven Nagorno Karabach, som i början av 1990-talet resulterade i en flyktingkris med över en miljon människor, fann OSS ett stort intresse i Ålandslösningen.
På Åland kunde vi då, i början av 1990-talet se att engagemanget från finsk sida var tudelat, också på Utrikesministeriet. Det fanns de som ville lyfta Ålandsexemplet och det fanns de som inte ville. Den senare linjen kändes som en brist på tillit för varandra, en brist på vilja att visa upp den annorlunda, internationellt baserade lösningen som gjorts inom staten Finland.
En annan händelse vid samma tid som minskade tilliten var en viss konteramirals, men också andras, angrepp på Ålands demilitarisering och neutralisering, som ju var internationellt grundad i Paris 1856, i Geneve 1921, i Moskva 1940, återigen i Paris 1947, upprepad mellan Moskva och Helsingfors 1992 och sedan bekräftad i Bryssel 1994.
En av Finlands mest uppskattade folkrättsjurister uttryckte vid ett seminarium i riksdagen år 1995 det som att Finlands Ålandspolitik nog mest karaktäriseras av att en sådan inte finns, att Ålands ställning gärna hålls litet osynlig. Och så har nog vi ålänningar upplevt det under decennier, att statens vilja att ge en korrekt och fullödig information om det åländska självstyrelsesystemet till Finland eget folk, till landets finskspråkiga medborgare har varit och är dålig, tidvis mycket dålig.
Det här var några av huvudskälen till att kanslichef Peter Lindbäck och jag som nytt lantråd år 1995 vände oss till statsminister Paavo Lipponen för att söka förbättring, bl.a. genom en uppdatering av självstyrelselagen från 1991 som ju till delar hade blivit föråldrad genom det nya geopolitiska läget men särskilt efter Finlands och Ålands nya EU-medlemskap. Vi kom också med statsminister Lipponen överens om en bättre Ålandsinformation inom statsförvaltningen.
Men vår känsla av bristande tillit och kunskap sporrade oss att två år senare, 1997, ta kontakt med utrikesminister Tarja Halonen för att konkret förbättra informationen både inom landet och gentemot Finlands utrikesrepresentation om Ålands speciella ställning inom Finland och om Ålandsexemplets användbarhet. Åter var det kanslichef Lindbäck och jag, nu förstärkta med rdm Gunnar Jansson och inf.sekr. Britt-Inger Wahe som träffade utrikesministern. Jag kunde då berömma utrikesminister Halonen för hennes öppna och aktiva attityd till att Ålandslösningen kunde användas av Finland i internationellt fredsarbete, men jag framhöll samtidigt att informationen både nationellt och internationellt hade brister och att samarbetet borde formaliseras. Resultatet av vår diskussion blev utrikesministerns beslut att bilda Kontaktgruppen.
Vad har då Kontaktgruppens arbete betytt? För Åland? För Finland?
1. Informationen om Åland uppdaterades inom UM och gentemot de utländska representationerna. Här gjorde vår informationssekreterare vid Ålandskontoret Britt-Inger Wahe ett stort arbete. Tack för det!
2. Första ordföranden i gruppen, Holger Rotkirch gjorde stora insatser genom att ordna de internationella seminarierna om Ålandslösningen vid FN i Geneve och i New York, på riksdagen i Stockholm och i Europaparlamentet i Bryssel. Ålandsexemplet fick en ny lyftkraft och fördes ut till internationellt beskådande.
3. Kontakterna formellt och på de personliga planen byggdes på ett progressivt sätt upp mellan UM och den åländska självstyrelseförvaltningen.
4. Problem gällande internationella avtal och deras förhållande till självstyrelsen kunde ofta lösas i sin linda. Problem som gällde dem/neu-konventionen kunde också hanteras på ett öppnare sätt genom ett bättre fungerande trepartssamarbete mellan UM, Försvarsministeriet och Åland.

Sammantaget: Kontaktgruppen har haft stor betydelse för tilliten mellan Finlands utrikesförvaltning och Ålands självstyrelseförvaltning, på tjänstemannanivå och på politikernivå. För min del tackar jag särskilt de tidigare ordförandena Holger Rotkirch, Irma Ertman och Päivi Kaukoranta för ett positivt och resultatinriktat arbete för att uppnå Kontaktgruppens höga mål.
– – –
Jag vill avsluta med att ge er en inblick i mina önskningar om behovet av utveckling av tilliten mellan staten Finland och det självstyrda Åland. Min syn på dagsläget. Och min syn på framtiden.
Statsrådet tillsatte 2013 en mycket ovanligt sammansatt lagstiftningskommitté: Ålandskommittén. Med parlamentariker, alltså inte tjänstemän, från både Finlands riksdag och Ålands lagting, under neutralt ordförandeskap av president Tarja Halonen. Målet var att nå en bred, ömsesidig, politiskt hållbar överenskommelse för den fjärde generationen självstyrelse. Målet var att igen nå en nivå som kunde mäta sig i internationell jämförelse. Att igen få något att visa upp för det internationella samfundet. Tre och ett halvt års intensivt arbete resulterade efter mycket kompromissande i ett resultat. Litet urvattnat. Men en klar förbättring jämfört med dagsläget.
Vi hade försommarn 2017 en politisk överenskommelse mellan de politiska partierna i riksdagen och i lagtinget! Vi trodde att ett ärligt handslag med de finska politikerna skulle hålla såsom förr i tiden.
Efter att Finlands regering, finansministeriet och de övriga inisterierna på rikssidan tagit över arbetet, så har det nu, ett och ett halvt år senare, kollapsat. En kollaps som tyvärr inte kan gå oförmärkt förbi. Besvikelsen på Åland är stor, tilliten är svårt skadad.
Resultatet skulle bli en 100 årsgåva från staten till Åland. En på Åland emotsedd gåva som nu uteblir!
Samtidigt har vi en mängd lagframställningar här i Finland med Sote- och landskapsreformerna i spetsen, där man bortser från uppdelningen av statlig makt i landet i enlighet med självstyrelselagen. Gång på gång blir självstyrelsen bortglömd. Så här har det inte varit förr!
Jag vill se en genomgripande omorganisation av statsförvaltningens uppbyggnad för skötseln av Åland:
1. Statsrådets kansli bör få en egen tjänsteman för Ålandsfrågor och en Ålandssektion (jämför med Köpenhamn).
2. Justitieministeriet som är självstyrelsens särskilda juridiska vakthund måste få en nödvändig personell förstärkning för Ålandsärendena.
3. Ansvaret för kunskapen och informationen om Ålands självstyrelse hos 5½ miljoner främst finskspråkiga medborgare, hos massmedia och hos politiker måste tydligt åläggas Statsrådet och inte landskapet.
4. I riksdagen bör skapas ett underutskott till GRU med ansvar för lagstiftning som gäller Åland och som berör Åland. Och
5. Kontaktgrupperna mellan Åland och UM respektive Försvarsministeriet bör fortsätta.

– – –
När kunskapen om Ålands självstyrelse nu i snabb takt blir allt mindre inom statsförvaltningen. Då svårigheterna att hantera Åland på svenska tunnas ut. När okunskapen skapar allt flera problem inom lagstiftningen. Och då det stora av president Halonen ledda uppdaterings- och moderniseringsprojektet med den fjärde generationens självstyrelselag inför självstyrelsens 100-årsjubileum 2022 nu har skjutits i sank av sittande regering, är det dags att höja blicken och fundera på nya lösningar.
Tillit och förtroende borde vara vår plattform. Så synes det tyvärr inte nu vara!
Jag tror att det nu är läge i ett geopolitiskt landskap där nationalstaterna nog finns kvar, men där det internationella samarbetet i Europeiska Unionen, inom Norden, multi- och bilateralt, har tagit över stora delar av den nationella politiken, lyfta blicken och söka utvecklade former för hur den åländska självstyrelsen kan placeras in i större sammanhang än det strikt nationella.
Med beaktande av Sveriges centrala roll bland de internationella garanterna för vårt svenska språk och vår svenska kultur, vill jag att man sätter sig ner i trepartsförhandlingar mellan Finland, Sverige och Åland för att finna ett fungerande och utvecklande förhållande mellan parterna, där Åland som en del av Finland kan söka och få en del av sina behov uppfyllda också i ett långt utvecklat samarbete med Sverige. Detta har tillämpats redan inom flera områden såsom inom universitetsutbildningen, inom public service, inom visst socialskyddsarbete, m.fl.
Låt Åland bli en tydlig bro mellan broderfolken.
Sveriges roll som ”släkt-stat” (s.k. kin-state) i förhållande till Åland och Finland bör utvecklas. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige innehåller redan sådana ingredienser.
I tiderna fanns en Kalmarunion mellan Sverige, Danmark och Norge (1397-1523) där Finland ingick, sedan en union mellan Danmark och Norge (1536-1814) och slutligen en union mellan Sverige och Norge (1814-1905). Jag känner att det finns orsak att börja utveckla ett nytt unionsförhållande, en Ålandsunion mellan Finland, Sverige och Åland.
Jag framför den fromma förhoppningen att presidenterna Halonen, Ahtisaari och Niinistö med flera resliga statsmän och -kvinnor i landet kunde ta sig en ordentlig funderare på detta, inte minst i ljuset av president Halonens vidsynthet för 20 år sedan då Kontaktgruppen bildades.

(W/tal/Tal vid Kontakgruppens 20-årsjubileum dec 2018)