Diskussionen kring hur det åländska politiska klimatet mår går glädjande nog vidare. I en ledare i Ålands Tidningen den 31 mars ställer Jonas Bladh en viktig fråga:

”Är parlamentarismen roten till det onda när det gäller det hårda tonläget i den politiska debatten?”

Mitt raka svar på den frågan är nej! Grunden ligger enligt mig i en i den närmaste totala avsaknaden av ömsesidig respekt i den åländska offentliga debatten idag. Jag ska återkomma till detta lite senare.

När jag gav mig in i denna diskussion var inspelet från Roger Nordlund något som fick mig att ta bladet från munnen men tankarna och oron hade funnits där länge. Jag hade sett en utveckling där debattklimatet succesivt hade försämrats så till den milda grad att beslutsfattandet till vissa delar förlamats. Detta borde vara ett faktum som alla som är aktiva i den offentliga debatten torde kunna se tydligt och jag hade därför hoppats på att man skulle haka på diskussionen. Jag blev därför glad när Jesper Josefsson gav sig in i diskussionen med en insändare häromdagen. Han skriver bl.a så här om debatten i lagtinget:

”Istället för att diskutera olika idéer och framtiden har jag lärt mig betydligt mer om vad olika partier och personer tidigare gjort för fel och tyckt, det refereras ofta tillbaka i tiden. Utöver det är det vanligt att folk lägger ord i mun på varandra, förvränger sanningen och skapar konflikter.”

Här sätter Jesper huvudet på spiken! Detta är vårt egentliga problem dvs avsaknad av egna idéer, behovet att sätta dit sin motståndare och att skapa konstlade konflikter byggda på känslor och affektion.

Även Demokratirådet i Sverige är inne på en likande diskussion gällande det svenska debattklimatet:

”Hur elitaktörer som opinionsbildare och politiska företrädare väljer att agera menar vi är helt avgörande. Att torgföra onyanserade narrativ, demonisera meningsmotståndare och deras anhängare, och visa bristande respekt för demokratiska processer kan vara frestande för opportuna elitaktörer och opinionsbildare i en stenhård uppmärksamhetsekonomi.”

Om vi är överens om att läget kan beskrivas på detta sätt vad behöver då göras?

Mitt recept är följande:

ALLA VI SAMHÄLLSDEBATTÖRER, alla måste ta vårt ansvar. Lägg den huvudsakliga energin på att ha idér och lyfta fram vad och hur man vill göra. Självklart måste man också kunna förklara vad man inte tycker är bra med andras förslag men då med respekt.

PARTIERNA OCH PARTILEDARNA måste våga vara tydliga i vad man vill, hitta majoriteter för genomförande och sedan acceptera utgången av ett beslut. Ältande och fulspel gynnar i slutändan ingen. Var mogen nog att kunna förlora och gå vidare. Alternativ ska presenteras och invändningar mot andras förslag är viktiga men då också här med respekt. Försöker någon köra vid sidan av och plocka billiga poäng? Ge ingen uppmärksamhet och framför allt svara inte med samma medicin för då är den negativa spiralen ett faktum!

MEDIA kan stötta detta på olika sätt. För det första lägg fokus på det som bygger och utvecklar, hitta infallsvinklar där det positiva blir en nyhet. Granska naturligtvis men bli inte en bricka i spelet där politiska motståndare använder mediaspelplanen enbart för egna syften utan där granskningen leder till att utveckling gynnas.

Receptet kan säkert utvecklas och förfinas med gemensamma krafter och är bara ett försök till inspiration från min sida.

Finns det nu några kockar som tar sig ann att pröva mitt recept?

Det var ett tag sedan jag bubblade senaste. Har nog funnits mycket att bubbla om men tiden och orken har inte riktigt räckt till. Ikväll lyssnade jag dock på en intervju med vännen och tidigare kollegan Roger Nordlund i Ålands Radio och den inspirerade mig till att skriva!

I intervjun lyfter Roger en av Ålands största utmaningar, nämligen oförmågan att politiskt skapa breda överenskommelser kring stora och viktiga frågor för Ålands utveckling. Jag är glad för att frågan lyfts för jag har med stor oro själv funderat på just detta dilemma. Nordlund pekar för sin del ut parlamentarismen som en grundorsak till varför vi har en sådan situation och vill att lagtinget ska utvärdera och fundera på hur denna kan utvecklas. För min del tycker jag att Roger är något på spåret och ser tre viktiga orsaker och möjligheter för att kunna tas ur detta farliga dödläge.

DISKUSSIONSKLIMATET – För snart 3 år sedan bestämde jag mig för att efter 16 år i den politiska hetluften stiga av och göra något annat. Orsakerna var flera. Jag ville hinna med mer än att ”bara” jobba med politik under min karriär. Jag ville se till att ge andra möjligheten att få vara med och bygga samhället på sitt sätt. Jag var också rätt trött efter att ha jobbat rätt hårt under de 16 åren i Självstyrelsegården. Men framförallt var jag trött och besviken på just det klimat som jag upplevde ha växt fram under de sista åren dvs ”att man själv alltid hade rätt, dom andra fel och aldrig möttes de två”, just det som jag uppfattar att nu också Roger lyfter i intervjun. Min grundläggande filosofi, och kanske också mitt kännemärke som politiker, var att försöka hitta lösningar, lösningar med bredd och som hade möjlighet att överleva och få en chans att utvecklas. För att detta ska vara möjligt krävs en grundläggande respekt för andras åsikter och att man kan och ska tycka olika. Med respekt menar jag då att man måste kunna acceptera att andra har en annan åsikt och dessutom försöka se om det finns någon klokskap som man själv kunde ta till sig i dessa. Ibland tycker man dock så olika att det sista faktiskt inte är möjligt och även det ska då också vara möjligt utan att man ska ta ära och redbarhet av varandra. Tyvärr upplever jag att debatten, i allt för stor utsträckning, handlar om just det senare och att i förklenande och förlöjligande ordalag försöka klä av sina politiska motståndare. Jo visst är det ibland såväl uppfriskande, roligt som välgörande med en het och hetsig debatt, men när det sätter tonen i alla så gott som alla större frågor och dessutom hän faller till rena person angrepp blir effekten allt annat än uppbyggande. Nyckel nummer ett för att nå det av Roger utstakade målet blir därför att rena vårt diskussionsklimat och här kan vi alla dra vårt strå till stacken. Det är bara att läsa några inlägg på sociala medier eller lyssna till lagtingsdebatten så hittar man mycket som kunde sägas på ett annat sätt, om man bara ville.

POLITISK MOGNAD – I vårt politiska system krävs att en majoritet inte motsätter sig ett beslut för att det ska kunna gå igenom och förverkligas. Detta är ett viktigt konstaterande, det handlar alltså inte om att det alltid måste finnas en absolut majoritet för ett beslut. Här tror jag nyckel nummer 2 finns för att nå det Nordlundska målet. Roger och reportern Frippe Granlund beskriver på ett bra sätt hur många stora frågor, tex kortrutt och kommunstrukturfrågan, gått i stå pga smala majoriteter. Jag tror att här kan man också söka orsaken också i brist på respekt för och ovilja att acceptera redan fattade beslut. Detta kan i första hand undvikas genom att man, som Nordlund också lyfter, genom att man i regeringsställning lägger kraft och energi på att också förankra beslut också med oppositionen och försöker vara lyhörd för att även där kan finnas kloka och framåtsyftande inspel och åsikter. Samtidigt måste också oppositionen vara noggrann i att inte bara säga nej till de förslag som regeringen lägger fram utan ta sig ann debatten på ett konstruktivt sätt. När sedan ett beslut fattats, oberoende om man har en bred majoritet för eller en majoritet som inte motsätter sig förslaget bör alla acceptera beslutet och stå för att det kan verkställas. För att detta ska ske krävs alltså en politisk mognad oberoende om man vid ett visst tillfälle befinner sig i regeringsposition eller opposition.

PARLAMENTARISM – Jag hör till dom som i grunden gillar det system med parlamentarism vi har idag där en majoritet bildar regering och de övriga finns i opposition. På så sätt läggs grunden, system mässigt, för att vårt beslutsfattande ska föregås av en ingående debatt, diskussion och granskning. Så säkrar vi också att det finns någon som får ta ansvar för de beslut som fattas och väljarna har möjlighet att ge dem fortsatt förtroende eller inte. Alla system mår gott av att genomlysas med jämna mellanrum och justeringar kan behöva göras. Jag tror att man kommer långt med att justera två saker; en mera uppstädad och respektfull debatt som syftar till konstruktiva lösningar samt en politisk mognad där man ser rikedomen i att tycka olika och kan ta till sig av dessa olika åsikter när man fattar beslut och att man när beslut är fattat också respekterar dem!