Recept för ett mera utvecklande debattklimat

Diskussionen kring hur det åländska politiska klimatet mår går glädjande nog vidare. I en ledare i Ålands Tidningen den 31 mars ställer Jonas Bladh en viktig fråga:

”Är parlamentarismen roten till det onda när det gäller det hårda tonläget i den politiska debatten?”

Mitt raka svar på den frågan är nej! Grunden ligger enligt mig i en i den närmaste totala avsaknaden av ömsesidig respekt i den åländska offentliga debatten idag. Jag ska återkomma till detta lite senare.

När jag gav mig in i denna diskussion var inspelet från Roger Nordlund något som fick mig att ta bladet från munnen men tankarna och oron hade funnits där länge. Jag hade sett en utveckling där debattklimatet succesivt hade försämrats så till den milda grad att beslutsfattandet till vissa delar förlamats. Detta borde vara ett faktum som alla som är aktiva i den offentliga debatten torde kunna se tydligt och jag hade därför hoppats på att man skulle haka på diskussionen. Jag blev därför glad när Jesper Josefsson gav sig in i diskussionen med en insändare häromdagen. Han skriver bl.a så här om debatten i lagtinget:

”Istället för att diskutera olika idéer och framtiden har jag lärt mig betydligt mer om vad olika partier och personer tidigare gjort för fel och tyckt, det refereras ofta tillbaka i tiden. Utöver det är det vanligt att folk lägger ord i mun på varandra, förvränger sanningen och skapar konflikter.”

Här sätter Jesper huvudet på spiken! Detta är vårt egentliga problem dvs avsaknad av egna idéer, behovet att sätta dit sin motståndare och att skapa konstlade konflikter byggda på känslor och affektion.

Även Demokratirådet i Sverige är inne på en likande diskussion gällande det svenska debattklimatet:

”Hur elitaktörer som opinionsbildare och politiska företrädare väljer att agera menar vi är helt avgörande. Att torgföra onyanserade narrativ, demonisera meningsmotståndare och deras anhängare, och visa bristande respekt för demokratiska processer kan vara frestande för opportuna elitaktörer och opinionsbildare i en stenhård uppmärksamhetsekonomi.”

Om vi är överens om att läget kan beskrivas på detta sätt vad behöver då göras?

Mitt recept är följande:

ALLA VI SAMHÄLLSDEBATTÖRER, alla måste ta vårt ansvar. Lägg den huvudsakliga energin på att ha idér och lyfta fram vad och hur man vill göra. Självklart måste man också kunna förklara vad man inte tycker är bra med andras förslag men då med respekt.

PARTIERNA OCH PARTILEDARNA måste våga vara tydliga i vad man vill, hitta majoriteter för genomförande och sedan acceptera utgången av ett beslut. Ältande och fulspel gynnar i slutändan ingen. Var mogen nog att kunna förlora och gå vidare. Alternativ ska presenteras och invändningar mot andras förslag är viktiga men då också här med respekt. Försöker någon köra vid sidan av och plocka billiga poäng? Ge ingen uppmärksamhet och framför allt svara inte med samma medicin för då är den negativa spiralen ett faktum!

MEDIA kan stötta detta på olika sätt. För det första lägg fokus på det som bygger och utvecklar, hitta infallsvinklar där det positiva blir en nyhet. Granska naturligtvis men bli inte en bricka i spelet där politiska motståndare använder mediaspelplanen enbart för egna syften utan där granskningen leder till att utveckling gynnas.

Receptet kan säkert utvecklas och förfinas med gemensamma krafter och är bara ett försök till inspiration från min sida.

Finns det nu några kockar som tar sig ann att pröva mitt recept?

Diskussionsklimat, politisk mognad och parlamentarism

Det var ett tag sedan jag bubblade senaste. Har nog funnits mycket att bubbla om men tiden och orken har inte riktigt räckt till. Ikväll lyssnade jag dock på en intervju med vännen och tidigare kollegan Roger Nordlund i Ålands Radio och den inspirerade mig till att skriva!

I intervjun lyfter Roger en av Ålands största utmaningar, nämligen oförmågan att politiskt skapa breda överenskommelser kring stora och viktiga frågor för Ålands utveckling. Jag är glad för att frågan lyfts för jag har med stor oro själv funderat på just detta dilemma. Nordlund pekar för sin del ut parlamentarismen som en grundorsak till varför vi har en sådan situation och vill att lagtinget ska utvärdera och fundera på hur denna kan utvecklas. För min del tycker jag att Roger är något på spåret och ser tre viktiga orsaker och möjligheter för att kunna tas ur detta farliga dödläge.

DISKUSSIONSKLIMATET – För snart 3 år sedan bestämde jag mig för att efter 16 år i den politiska hetluften stiga av och göra något annat. Orsakerna var flera. Jag ville hinna med mer än att ”bara” jobba med politik under min karriär. Jag ville se till att ge andra möjligheten att få vara med och bygga samhället på sitt sätt. Jag var också rätt trött efter att ha jobbat rätt hårt under de 16 åren i Självstyrelsegården. Men framförallt var jag trött och besviken på just det klimat som jag upplevde ha växt fram under de sista åren dvs ”att man själv alltid hade rätt, dom andra fel och aldrig möttes de två”, just det som jag uppfattar att nu också Roger lyfter i intervjun. Min grundläggande filosofi, och kanske också mitt kännemärke som politiker, var att försöka hitta lösningar, lösningar med bredd och som hade möjlighet att överleva och få en chans att utvecklas. För att detta ska vara möjligt krävs en grundläggande respekt för andras åsikter och att man kan och ska tycka olika. Med respekt menar jag då att man måste kunna acceptera att andra har en annan åsikt och dessutom försöka se om det finns någon klokskap som man själv kunde ta till sig i dessa. Ibland tycker man dock så olika att det sista faktiskt inte är möjligt och även det ska då också vara möjligt utan att man ska ta ära och redbarhet av varandra. Tyvärr upplever jag att debatten, i allt för stor utsträckning, handlar om just det senare och att i förklenande och förlöjligande ordalag försöka klä av sina politiska motståndare. Jo visst är det ibland såväl uppfriskande, roligt som välgörande med en het och hetsig debatt, men när det sätter tonen i alla så gott som alla större frågor och dessutom hän faller till rena person angrepp blir effekten allt annat än uppbyggande. Nyckel nummer ett för att nå det av Roger utstakade målet blir därför att rena vårt diskussionsklimat och här kan vi alla dra vårt strå till stacken. Det är bara att läsa några inlägg på sociala medier eller lyssna till lagtingsdebatten så hittar man mycket som kunde sägas på ett annat sätt, om man bara ville.

POLITISK MOGNAD – I vårt politiska system krävs att en majoritet inte motsätter sig ett beslut för att det ska kunna gå igenom och förverkligas. Detta är ett viktigt konstaterande, det handlar alltså inte om att det alltid måste finnas en absolut majoritet för ett beslut. Här tror jag nyckel nummer 2 finns för att nå det Nordlundska målet. Roger och reportern Frippe Granlund beskriver på ett bra sätt hur många stora frågor, tex kortrutt och kommunstrukturfrågan, gått i stå pga smala majoriteter. Jag tror att här kan man också söka orsaken också i brist på respekt för och ovilja att acceptera redan fattade beslut. Detta kan i första hand undvikas genom att man, som Nordlund också lyfter, genom att man i regeringsställning lägger kraft och energi på att också förankra beslut också med oppositionen och försöker vara lyhörd för att även där kan finnas kloka och framåtsyftande inspel och åsikter. Samtidigt måste också oppositionen vara noggrann i att inte bara säga nej till de förslag som regeringen lägger fram utan ta sig ann debatten på ett konstruktivt sätt. När sedan ett beslut fattats, oberoende om man har en bred majoritet för eller en majoritet som inte motsätter sig förslaget bör alla acceptera beslutet och stå för att det kan verkställas. För att detta ska ske krävs alltså en politisk mognad oberoende om man vid ett visst tillfälle befinner sig i regeringsposition eller opposition.

PARLAMENTARISM – Jag hör till dom som i grunden gillar det system med parlamentarism vi har idag där en majoritet bildar regering och de övriga finns i opposition. På så sätt läggs grunden, system mässigt, för att vårt beslutsfattande ska föregås av en ingående debatt, diskussion och granskning. Så säkrar vi också att det finns någon som får ta ansvar för de beslut som fattas och väljarna har möjlighet att ge dem fortsatt förtroende eller inte. Alla system mår gott av att genomlysas med jämna mellanrum och justeringar kan behöva göras. Jag tror att man kommer långt med att justera två saker; en mera uppstädad och respektfull debatt som syftar till konstruktiva lösningar samt en politisk mognad där man ser rikedomen i att tycka olika och kan ta till sig av dessa olika åsikter när man fattar beslut och att man när beslut är fattat också respekterar dem!

Replik till Samlingspartiets ungdomsförbund: – Att montera ner demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är att leka med elden stående mitt i ett lager med krut!

På ett sätt blir det tjatigt och långrandigt att behöva ta diskussionen om den åländska demilitariseringen gång på gång med en motpart som ofta saknar grundläggande kunskaper. På ett annat sätt är det bra att vi från åländsk sida tvingas gå in i diskussionen dels för att visa att vi är, ska, har och vill vara en del av denna mycket viktiga diskussion. Åland är inte bara ett objekt man kan prata över huvudet på, vi är i allra högsta grad en part och ett subjekt som dessutom kan bidra till att stärka och utveckla nuvarande ordning

Senast vi hade en liknande diskussion på agendan var det dåvarande sannfinländske försvarsministern Jussi Niinistö som vädrade sina åsikter nu är det alltså Samlingspartiets ungdomsorganisation. Då försvarsminister Niinistö gjorde sina utspel lyckades vi från åländsk sida få tydliga ställningstaganden från Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska ledning, i form av statsministern och republikens president. Ställningstagandena var som sagt mycket tydliga; demilitariseringen är en internationell överenskommelse som Finland avser att fortsatt respektera som del av den säkerhetspolitiska doktrinen. Finland har därutöver ingen möjlighet att på egen hand förändra dessa internationellt överenskomna avtal och dessutom var republikens president tydlig med att frågor som rör Åland diskuteras med Åland och förs inte ovanför ålänningarnas huvuden. Jag rekommenderar därför Samlingspartiets ungdomsförbund att lyssna till de ställningstaganden som republikens president Sauli Niinistö gjort på mycket goda och välövervägda grunder!

Åland har alltid, utgående från öarnas geografiska läge, varit föremål för diskussioner i ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Bevis för det ser vi också i historien vilken lägger grunden för var vi står idag. Redan 1856, efter Krimkrigets slut, uppkom det sk Ålandsservitutet enligt vilket Ålandsöarna demilitariserades. Efter första världskrigets slut återkom det internationella samfundet till hur man kunde hitta en hållbar lösning för Åland med beaktande av såväl lokalbefolkningens önskemål, den unga finländska statsbildningens behov av kontroll över sitt territorium som Sveriges och övriga Östersjöstaters behov av en säkerhetspolitisk stabil lösning.

Nationernas Förbund lade 1921 fram en lösning som försökte beakta ovanstående förutsättningar. Finland tillerkändes i NFs beslut suveränitet över det åländska territoriet samtidigt som ålänningarna gavs rätt till en långtgående självstyrelse som skydd för den lokala kulturen och det svenska språket. Till detta lades en stärkt säkerhetspolitisk lösning där Ålandsöarna fortsatt skulle vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid. Finland fick tillsammans med signatärmakterna rätt och skyldigheten att försvara Åland och då särskilt dess ställning som just demilitariserat och neutraliserat område. Till detta återkommer jag mera senare i denna text.

I samband med fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget intogs också där en förpliktelse för Finland att hålla Åland demilitariserat. Denna förpliktelse har åter bekräftats på 1990-talet i samband med Sovjetunionens sönderfall och uppkomsten av Ryssland

Vi får ofta, som nu av de unga samlingspartisterna, höra att demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är bara ord på ett papper som sedan länge spelat ut sin roll och aldrig har fungerat i praktiken. Mitt svar är att det sannerligen är en sanning med modifikation om det ens kan ses som en sanning. Javisst är det så att Åland i kris- och krigstider till delar remilitariserats. Man ska då komma ihåg, särskilt när man diskuterar händelser i samband med andra världskriget, att Ålandsöarna i krigstid inte i första hand är demilitariserade utan neutraliserade. I första hand Finland, och i andra hand Sverige tillsammans med övriga signatärmakter, har enligt de överenskommelser som finns en skyldighet att försvara Åland, om så behövs med militära medel. Det är därför heller inte särskilt anmärkningsvärt att man tvingats till en viss remilitarisering under de då rådande omständigheterna. Viktig är att komma ihåg att de militära trupper och den militära materiel som tillfälligt kan behövas för försvaret av Ålands neutralitet sedan måste avlägsnas från Åland så snart man säkrat situationen. Men facit på hand vet vi också att så har skett.

Menar man allvar med att man oroar sig för det säkerhetspolitiska läget i Östersjön och då särskilt kring Åland bör man istället för att föreslå en nedmontering av en beprövad lösning, lägga fokus på att stärka denna lösning. Det har tex republikens president Niinistö och den övriga finländska statsledningen kontinuerligt gjort genom att aktivt stå upp till försvar för lösningen men inte bara det, utan också lyfta frågorna kring Åland och säkerhetspolitiken såväl med våra grannar i väster som med oss ålänningar.

Jag är helt medveten om att dessa frågor ibland inte mötts på ett adekvat sätt i den åländska diskussionen. Vi måste också vara på det klara med att regelverket kring demilitariseringen och neutraliseringen av Åland berättigar den finländska försvarsmakten till en viss närvaro i vårt territorium. Här gäller det att, genom dialog och respekt för regelverket från bägge sidor, hitta sådana lösningar som vi ömsesidigt kan leva med. Det finns ingen orsak för oss ålänningar att hindra Finland att, om så skulle behövas, försvara Åland också med militära medel, och på motsvarande sätt bör det inte finnas någon orsak för Finland och dess försvarsmakt att underminera ett internationellt erkänt säkerhetspolitiskt arrangemang som demilitariseringen utgör.

Jag beskriver i inledningen av denna text uppkomsten av den speciella lösningen som vi nu lever med och hur man, på huvudsakligen ett elegant sätt, hittade en framkomlig väg. Det man bör minnas i detta sammanhang är att lösningen på grund av sin natur också är helt beroende av att de delar man kom överens om inte ensidigt kan förändras utan att hela lösningen riskerar att falla.

Den erfarne och respekterade ambassadören René Nyberg har försökt beskriva ovanstående fenomen som, vad han kallar det, den åländska träknuten, en knut som är lätt att knyta upp men som är extremt svår att knyta ihop igen när eller om man så skulle behöva. Nyberg har konstaterat att om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning. Hans analys är synnerligen intressant och torde ge alla seriösa debattörer av denna fråga anledning att stanna upp och fundera på vad resultatet av förhastade förändringar kan få.

På följande länk kan ni läsa mer om hur ambassadör Nyberg resonerar: https://kkrva.se/aland-en-traknut/

Som tydligt framkommer av historien har demilitariseringen och neutraliseringen av Åland blivit en viktig pusselbit i byggande av den säkerhetspolitiska arkitekturen i norra Europa och då särskilt runt Östersjön. Att i ett läge där vår östra granne gång efter annan ensidigt utmanar rådande överenskommelser och existerande säkerhetspolitiska strukturer som tex i Ukraina och Vitryssland är det direkt dumdristigt att för Finlands del ifrågasätta den åländska lösningen. Det kan öppna upp för inspel från grannen i öst som kunde ge ödesdigra konsekvenser och som vi idag har svårt att överblicka resultatet av. Dessutom öppnar man helt upp för en diskussion om övriga frågor som var aktuella i samband med Nationernas Förbunds beslut 1921 om bla den åländska statstillhörigheten särskilt i belysningen av språkfrågan.

Min retoriska fråga till Samlingspartiets ungdomsförbund blir:

– Är man redo att hantera dessa konsekvenser?

Mitt lika retoriska svar blir:

– Det tror jag verkligen inte!

Låt oss istället diskutera hur vi tillsammans kan befästa en idag fungerande lösning på bästa sätt!

Åländsk specialmedarbetare i Helsingfors intressant tanke – på tapeten direkt efter senaste riksdagsval

Lagtingsledamot Rainer Juslin (lib) lyfter en spännande tanke om en åländsk specialmedarbetare vid statsrådet i Helsingfors. En resurs placerad där skulle utgöra ett gott komplement till vår riksdagsledamot och stärka våra samlade resurser för att utveckla såväl självstyrelsen som kontakterna mellan statsmakten och självstyrelsen.

Ett liknande och mycket välfungerande arrangemang, som kan tjäna som ett gott exempel, är den specialmedarbetare hos EU-parlamentariker Nils Torvald i Bryssel, som liberalerna, centern och moderaterna lyckats förhandla sig fram till genom ett för alla parter givande samarbete med SFP.

Som känt är samarbetar ju Åland och SFP också i riksdagen, då framförallt genom den gemensamma Svenska Riksdagsgruppen i vilken traditionellt ingår den åländska riksdagsledamoten och SFPs riksdagsledamöter.

I samband med regeringsbildning efter senaste riksdagsval val lyfte jag, som en av riksdagskandidaterna, detta som förslag och det fördes en del sonderande diskussioner kring en lösning med en åländsk specialmedarbetare knuten till justiteministeriet. En alternativ placering kunde också vara vid statsministerns kansli. Orsaken till diskussionen då var framförallt att få till en bra grund för arbetet med revideringen av självstyrelselagen men också för att skapa ytterligare kanaler för att hantera frågor som ständigt är aktuella på axeln Mariehamn – Helsingfors. Tänk vilken nytta en sådan skulle ha gjort i dessa coronatider då vi på allvar sett vilket behov av effektiv och nära kommunikation som finns mellan statsmakten och självstyrelsen. Jag är övertygad om att många missförstånd som nu uppstått hade kunnat undvikas med en specialmedarbetare på plats på ort och ställe.

Av olika orsaker hittade man då ingen överenskommelse kring detta, men nu borde kanske frågan lyftas igen. Med erfarenheterna just från arbetet med coronakrisen och med det avgörande arbete som nu ska göras med självstyrelselagsrevisionen är jag övertygad om att lösningen skulle bli riktigt bra och då bra för bägge parter eftersom alla vinner på att få tillstånd en bra och smidig kommunikation, diplomati om man så vill, för att minimera onödiga konflikter och istället sätta fokus på lösningar och utveckling.

Så sanslöst glad, så extremt förbannad – på en och samma gång!

Deltog i Mariehamns församlings Regnbågsmässa ikväll och fick uppleva en känslostorm av en kaliber jag har svårt att minnas att jag skulle upplevt tidigare.

Jag blev så sanslöst glad över att känna den samhörighet och kärlek som fanns i rummet i St Görans kyrka.

Jag blev så sanslöst glad över att få möta respekten för var och en som precis just den den är och är skapad.

Jag blev så sanslöst glad över allt vacker – ord,musik,sång och budskap – som fyllde rummet.

Jag blev så sanslöst glad över att få höra om ny kärlek som uppstår, erkänns och bekräftas!

Men samtidigt… Samtidigt bubblade ilskan, irritationen upp som ett svavel som gjorde mig så extremt förbannad och ledsen.

Förbannad på att folk ska behöva känna rädsla för vem dom är.

Förbannad på att folk ska behöva känna oro för att berätta om sin kärlek.

Förbannad över att folk ska må dåligt över att känna att man är fel, fel i andras ögon.

Men mest förbannad blev jag nog över att det på riktigt finns människor som tar sig rätten att hata, sprida rädsla, skapa oro och fördöma!

Plötsligt blev det samtal som jag fick under gården, ett samtal som då mest kändes som ett skämt men nu fick en annan innebörd, något som fick ilskan att ytterligare koka.

Samtalet jag fick igår kom från Jehovas Vittnen. Personen som ringde mig inledde med att säga att han ringde i kärlek med ett varmt och positiv budskap. Jag protesterade och sa att min bild av personens församling är allt annat än kärlek. Samtalet böljade fram och åter i nästan en halv timme. Ännu i slutet på samtalet ihärdade personen som ringt mig i att han ringde med ett kärleksbudskap trots att jag med handen på hjärtat egentligen bara hört motsatsen. Vem är den som kan kräva att jag för att bli accepterad ska skilja på personen Johan och mina känslor och min kärlek!? På riktigt hur kan nån tro och påstå att min kärlek bara handlar om åtrå, sex och njutning, å det bara för att den jag älskar är av samma kön?! Det blir bara för mycket, det blir bara för falskt, det blir bara för mycket!

När jag nu fått samla tankar och känslor. Sätta ord på dem och bubbla dem ur mig känner jag ändå hur det är glädjen som tar överhanden! Mässan ikväll vittnade på så många sätt om de finaste av allt, nämligen kärleken. En stark kärlek som kan övervinna hat, kyla och fördömande.

Tillsammans låter vi kärleken erövra våra liv! Tillsammans låter vi kärleken vinna! 💞🌈💞

Respekten för olikheten – en av grunderna för jämställdhet

Jag brukar i mina stunder beskriva mig själv som konflikträdd och kanske är det det som får mig att bli så förundrad och störd över den enorma polarisering som drar fram över vårt samhälle idag. Det stör mig för jag har ännu inte sett något gott komma ur polariseringen och dessutom hindrar den många gånger lösningar och utveckling.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om den polarisering som förlamar kyrkans hantering av kärlek och äktenskap. I tisdagens Ålandstidning lyfter Henrik Herlin på ledarplats en annan fråga som under lång tid hemsökts av polariseringens farsot nämligen kvinnligt, manligt och jämställdhet.

Det känns alltid svårt för mig att diskutera frågan om jämställdhet eftersom jag i vissa kretsar per definition diskvalificeras från att ha åsikter som inte är enig med dem eftersom jag är man. En fördel har jag i detta fall av att vara öppet homosexuell, det ger mig av någon märklig anledning, ofta en större möjlighet att få diversifiera diskussionen. Å andra sidan finns det då, hos personer som tycker att någon diskussion om jämställdhet inte behövs, de som tycker att en homosexuell inte kan ta del i dessa diskussioner över huvudtaget. Gällande det sistnämnda har jag till och med fått höra att vad skulle jag kunna tillföra en diskussion om detta då jag ju är ”varken eller”.

Jag tycker att Herlin i sin ledare fångat en viktig aspekt av jämställdhet och det är att grunden för att kunna åstadkomma jämställdhet är att man respekterar och högaktar skillnader. Naturligtvis finns det både i det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga sådant som motverkar arbetet för att skapa jämställdhet. Den typen av egenskaper/åsikter/beteenden är ju inget man per definition behöver lyfta som något eftersträvansvärt. Samtidigt finns det, som Herlin skriver andra egenskaper/åsikter/beteenden som är positiva och där det typiskt manliga och kvinnliga kompletterar varandra och leder till något gott, tillsammans och var och en för sig.

För mig är det tyvärr ett faktum att vi på alla områden inte har en reell jämställdhet idag. Att där som vissa gör förneka att så är fallet känns inte seriöst. Däremot tror jag heller inte på att använda sig av argumentationen om att det finns en ständig pågående ”könskamp” där det kvinnliga per definition är gott och det manliga enligt den samma är ont och där jämställdhet handlar om att ta del i denna kamp på det ena könets sida

Vill vi på allvar, och det utgår jag från att vi vill, uppnå ett samhälle som på riktigt är jämställt, finns början enligt min åsikt i att vi vågar se att så är inte fallet idag. Vidare måste vi inse att, en av de viktigaste lösningarna för att nå resultat, ligger i att respektera likheter och olikheter hos olika individer. Att stärka och utveckla de goda egenskaperna hos enskilda individer kommer enligt mitt sätt att se saken leda till att jämställdheten i vårt samhälle också stärks. Människor som får växa, och då inte på bekostnad av andra, tenderar att bli mer kreativa och kan ge mera för att utveckla såväl sig själva som vårt gemensamma samhälle.

Å jag till sist, självklart ska vi på inga varor vilkor stötta och hylla egenskaper/åsikter/beteenden som är olagliga, våldsamma eller destruktiva. De som står upp för dylikt är varken för olikheter, respekt eller jämställdhet utan de står för helt andra värden och mål med hur vårt samhälle ska utvecklas.

Mångkultur – bejakande av individen

Ni får ursäkta mig men jag fattar faktiskt inte den uppblossande debatten om mångkulturen , dess varande eller icke varande och dess fördelar och nackdelar.

Som den borgerligt sinnade människa jag är tror jag på individen och dess frihet. Visst är det så att människor som växt upp och levt i liknande kontexter delar många värderingar och traditioner. Samtidigt har jag både upplevt och insett att bland individer sprungna ur samma samhälle växer olikheter i såväl traditioner också tydligt fram det finns mycket där samma individer tycker olika. Allt det ser jag en rikedom så länge den grundläggande respekten för alla människors lika värde och möjlighet att tycka och tänka olika respekteras, högaktas och försvaras. Det har i grunden inte att göra med kultur utan handlar om grundläggande värderingar.

Att neka individen att leva sitt liv, utan att för den skull begränsa andras liv, är för mig socialism. En ideologi jag inte omfattar men respekterar att man i demokratins namn sympatiserar med. Tyvärr sprids i debatten många gånger från vänsterhåll bilden av att den som är höger är den som står för förtryck och avsaknad av respekt för den svaga. Tyvärr förstärks denna av element som påstår sig vara höger som vill begränsa individens frihet och möjlighet att leva sitt liv.

För mig har Åland varit och är ett samhälle som genomsyras av mångkultur. Vårt samhälle har byggts, byggs och utvecklas genom att olika traditioner, ursprung och livsåskådningar har bearbetats i en degel och lett fram till att vi hittat majoritet för att driva vissa gemensamma linjer medan de som ser på saker på ett annorlunda sätt har och har haft möjligheten att beskriva och bedriva opposition med alternativ.

Utan mångkultur skulle det mesta av utvecklingsarbetet i ett samhälle stangera och leda till recession. Ett icke-bejakande av olikheter, skillnader och olika kulturer och traditioner hotar enligt mitt sätt och se på saken ett fritt, öppet och tryggt samhälle. Den linjen, misstron mot individen, drivs idag huvudsakligen att två motpoler i debatten. Dels de som själva kallar sig för det enda riktigt borgerliga alternativet och som av andra fått stämpeln ”extrem höger” (trots att deras åsikter lika mycket är ”extrem vänster”) och dels de som finns på den extrema vänsterkanten och jublar över ett anonymt kollektiv och ser ner på individen.

I min värld bygger vårt samhälle på en respektfull kultur med många influenser och där fokus ligger på att stötta och utveckla individen för att så säkra en god samhällsutveckling.

Individerna, du och jag, är de som tillsammans bygger såväl nu som dåtid genom vår inställning och vårt sätt att agera. Mångkultur för mig kan på intet sätt betraktas som vänster eller socialism. Tvärt om bara lyser det av omsorg av individen vilket i förlängningen skapar goda förutsättningar för att utveckla vårt samhälle på bästa sätt.

Bästa vänner, i debatten som förs idag försöker ytterkanterna såväl till vänster som höger lägga beslag på vem som bäst försvarar den enskilda människan och samhället som helhet. Mitt inlägg i denna debatt blir att dessa bägge ytterligheter har fel. Lösningen ligger i ömsesidig respekt och tron på individen! Vår historia ger tydligt stöd för detta faktum.

Ledarskap – en gåva

Cyklade förbi Strandnäs FBKs kårlokal (som vanligt…) ikväll och träffade då bla herrarna på bilden. Det är nuvarande och tidigare ordföranden smart tidigare kårchefen i kåren som hade träffats för att intervjuas inför den historik som håller på att sammanställas med anledning av kårens 75 års jubileum. Deras diskussion, och bara det att få se dem tillsammans, fick mig att börja tänka på ledare och hur man leder.

Jag tror att vi alla har haft chefer och ledare som vi verkligen sett upp till och känt att dom är rätt person på rätt plats och sådana som vi kan lita på fult ut. På samma sätt tror jag vi alla upplevt den där chefen och ledaren som trott den varit en helt fantastisk chef med enorma ledarkunskaper men som defacto varit en katastrof. Sedan finns naturligtvis vis ett brett spektrum med allt där emellan.

Vad är det då som gör en bra chef och ledare? Jag vill börja med att för min del konstatera att ett gott ledarskap är inget som går att kopiera. Det är något som var och en måste bygga och utveckla utgående från sina egna styrkor och förmågor. En ledare som är helt rätt i en grupp och i en viss tid kan vara helt fel i annan grupp eller vid en annan tid.

De fyra herrarna på fotot är fyra ledare som jag ser upp till. De är alla duktiga ledare men hanterar ledarskapet på helt olika sätt. Samtidigt finns det några gemensamma nämnare som jag ändå vill lyfta fram som kanske lite mer generella egenskaper som jag tror lägger så där i stort lägger en bra grund för ett gott ledarskap.

För det första tror jag att en ledare måste vara trygg i sig själv. Med det menar jag att man måste ha en viss självkännedom så att man har koll på styrkor och svagheter och kan hantera dem på bästa sätt. Då sprider man också en trygghet till övriga i gruppen att kunna vara sig själva och bidra med sina styrkor och få hjälp med sina svagheter.

För det andra så tror jag att en ledare måste vara öppen och lyhörd utan att för den skull inte våga leda, ta tag i problem och fatta beslut. Jag tror egentligen att de allra flesta, för att inte säga alla, har ett behov av att bli hörda och lyssnade till. Utan att känna att man kan vara med och påverka i en grupp tror jag leder till att man inte presterar på topp. Ett gott ledarskap lyssnar alltså.

För det tredje så måste en god ledare älska det den gör. Framgångsrikt ledarskap kräver passion och utan att man tycker om det man gör och gillar sin uppgift blir det ytterst svårt att frambringa den kraft och energi som behövs för att lyckas.

Självklart krävs det också mycket mera än det jag här nämnt för att lyckas med sitt ledarskap, för att lyckas bli en god chef och ledare. En del av detta kan man lära sig och utveckla genom utbildning och erfarenhet men mycket ”finns bara där” och går inte att förvärva utan är en gåva som dessa personer ska förvalta väl.

Om livet – Om att leva

Jag har alltid tyckt att det är spännande och givande att läsa biografier. Det ger en inblick i andra människors liv i deras lycka och medgång, i deras utmaningar och motgångar. Genom att ta del av andras liv kan man sätta sitt eget i någon slags relation, man ges tillfälle att reflektera och kanske också landa i det som är ens egna liv. För mig har det varit och är viktigt att hitta min ”GPS-position” i livet för att kunna hitta min väg in i morgondagen.

Vad är då livet. Jaa hade jag det svaret skulle jag knappast lägga så mycket tid på att fundera kring det som jag nu gör. Jag tror att livet är att på något sätt hitta en slags tillfredsställelse med att vara här och nu samtidigt som man utgående från det lägger grunden för det som ska komma.

För mig har livet långt kommit att handla om att fylla min vardag. Det har handlat om att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med som studier, jobb, fritidssysselsättning, familj och vänner. Det har handlat om att kunna känna en tillfredsställelse och trivas med vardagen.

I det stora hela har jag allt sedan högstadietiden trivts med livet. Min familj i form av mor, far och syster har alltid varit viktiga för mig, då både i trygghet och i kris och utmaningar.

Brandkåren och vännerna där utvecklades också till min andra familj. Där fick jag vara den jag var, bidra med det jag kunde och utveckla det som var mina svagheter.

I politiken hittade jag dels det som skulle komma att bli mitt jobb under många år och dels många nya vänner. Här fick jag också vara med och bygga och känna att jag gjorde nytta samtidigt som jag fick möjligheten att uppleva saker jag aldrig skulle ha fått annars och lära mig så oerhört mycket om både andra människor, samhället och relationer.

Ju längre jag har levat har jag dock känt att det fanns och finns något som saknas mig. Fritidsintressen, jobb, vänner och ännu mera jobb fyllde och fyller absolut upp mitt liv rent tidsmässigt. Relationer i form av min närmsta familj, vänner och arbetskamrater sätter också guldkanten på det liv jag idag lever.

När det är dax för större högtider eller när man börjar prata om att njuta av semester, resor och mysiga hemmakvällar är det ändå nått som gnager. Jag har en stark inneboende känsla och behov av tvåsamhet. Ett behov att dela tankar, utmaningar och bara att vara med någon som finns riktigt nära. Åter igen en del av detta finns i de reaktioner till min familj och mina vänner som jag redan har, men det gnager en känsla av saknad.

När jag för sju år sedan kom ut för mig själv och ytterligare två år senare för världen trodde jag att nu skulle den där känslan av saknad snart kunna fyllas. Nu skulle jag hitta den pusselbit som skulle passa in just där. Pusselbiten som skulle fylla längtan efter att vakna upp vid någons sida, planera semestern eller bara helgens mys med.

Så har det ännu inte blivit. Sju år har gett mig många nya och kär vänner. Sju år där jag tack vare en nyvunnen frihet fått många nya perspektiv, erfarenheter och kunskaper. Allt sånt har gett mitt liv nya dimensioner och ett rikare sätt att leva. Men ännu saknas den där sista pusselbiten som jag längtar och trånar efter.

Den kommer helt säkert att dyka upp där en dag när jag minst anar det och när jag egentligen inte är beredd. Att fundera på varför den inte kommit än och vad jag ska göra för att den ska uppenbara sig har sysselsatt min tanker rätt mycket den senaste tiden. Mitt svar till mig själv blir nu ändå att det jag måste göra är att fortsätta livet, låta det omfamna mig och släppa på måsten och krav.

Livet kan nog bara levas genom att man lever och låter det komma till sig…

5G – Ger oss en hel ny generation av möjligheter!

5G, den femte generationens mobiltelefon har börjat rullas ut i världen. En lika efterlängtad som naturlig utveckling i våra möjligheter att snabbt och effektivt kunna kommunicera i vår nuvarande och kommande värld!

5G är ett mobiltnätverk där hastigheten på surfning, täckning och allt annat vi använder dagens mobilnät till ska förbättras rejält! Hastigheten tror man kommer att nå upp till 10-20 gigabit/sekund när nätet är klart utbyggt och med det kommer vi att kunna koppla upp allt fler prylar sk ”internet of things” och det samtidigt. Vidare kommer fördröjningen av att förmedla data drastiskt minska vilket är en förutsättning för att tex kunna bygga vidare på tex självkörande fordon av olika slag.

EUs vision är att 5G bland annat ska möjliggöra 20 miljarder mänskliga abonnenter och över en biljon internet of things-prylar. Dessutom ska mobilnäten skapa förutsättningar för markbundna fordon i hastigheter över 500 km/h positionsbestämma en terminal med en meters noggranhet.

Ur ett nordiskt perspektiv kan man också lyfta att såväl Nokia som Eriksson ligger långt framme i arbetet med att erbjuda den teknik som behövs för att bygga dessa nät, vilket kan vara positivt för såväl sysselsättningen som ekonomin i övrigt.

Som alltid när ny teknik ska köras igång finns det en svans med individer som utmålar det nya som något farligt och något som kommer att leda till stora problem för såväl människors hälsa som naturen i övrigt. Ser man dock till vad vetenskapen kan leverera idag gällande riskerna och farorna med de nya systemen är de i verkligheten i det närmaste obefintliga. De som är emot utveckling av 5G lyfter ofta att vi inte vet vad mer strålning i vår närmiljö betyder för vår hälsa och miljö och att man måste kunna bevisa att inga faror finns innan man tillåter användning.

Ovanstående resonemang skulle ha varit extremt förödande om man hade använt det när annan teknik under årens lopp har utvecklats. Hur långt tror ni vi kommit i utvecklingen av allt från elektricitet till bilar, mobiltelefoni och mycket mycket annat om man skulle tvingats att först bevisa att inga faror fanns med den nya tekniken?

Med detta vill jag på intet sätt negligera riskerna och att det säkerligen kan komma att finnas utmaningar med tekniken och det är därför viktigt att följa med eventuella negativa effekter och biverkningar av olika slag och vid behov möta dessa med olika typer av regleringar som eliminerar eller begränsar de skador som kan uppstå på bästa sätt.

Att per automatik säga nej till ny teknik är att säga nej till att våga vara med och se framtidens möjligheter, möjligheter som kan lösa dagens utmaningar för såväl vår hälsa samt hur vi anstränger vår miljö! 5G ger oss en hel generation av nya möjligheter låt oss tillsammans ta oss ann dessa för framtidens bästa!