Åländsk union?

Tillit och förtroende (luottamus), att tro gott om sina medmänniskor, att kunna lita på att det inte finns någon hemlig agenda, det är en förutsättning för att bygga broar mellan människor, mellan stater och mellan folk. Bristen på tillit ligger bakom många kriser, många katastrofer, många krig.

~ Roger Jansson

https://alandsradio.ax/nyheter/jansson-vill-starta-union

Tidigare talmannen, lantrådet och riksdagsledamoten Roger Jansson (MSÅ) deltog igår i ett seminarium tillsammans med bl.a. president Tarja Halonen med anledning av kontaktgruppens mellan utrikesministeriet i Helsingfors och landskapsregeringen 20-årsjubileum. Kontaktgruppen har varit ett exempel på hur man kunnat skapa fungerande och goda samarbetsorgan mellan självstyrelsen och statsmakten när vilja och tillit funnits.

Som vi alla kunnat konstatera är verkar det inte finnas någon särskilt stark tillit i förhållande till självstyrelsen från Helsingfors sida för tillfället. I princip alla åländska, även väl motiverade, initiativ till utveckling och modernisering av självstyrelsen skjuts för tillfället effektivt i sank av rikets ledande politiker och tjänstemän. För oss ålänningar leder detta till frustrationen. Vi vill ha möjlighet att fortsätta att utveckla vårt samhälle på bästa möjliga sätt. Det är obegripligt att man i Helsingfors inte ser att ett välmående åländskt samhälle också är positivt och till nytta för Finland som helhet. Vårt mål med självstyrelse utveckling har aldrig varit, är inte och kommer inte att vara riktat mot Finland utan för Åland.

Efter de senaste årens motgångar gällande självstyrelsens utveckling är det nödvändigt att ställa sig frågan hur vi ska agera för att få tillstånd förändring. Jag för min del har trott på att vi genom diskussion och argumentation ska få Finland att komma till mötes inom ramen för nuvarande självstyrelseordning. Andra har lyft möjligheten till självständighet eller ändrad statstillhörighet. De två senare har jag haft svårt att se att de skulle vara realistiska.

Roger Jansson ger i sitt anförande i samband med seminariet en rad förslag på konkreta sätt för att skapa bättre förutsättningar för utveckling av självstyrelsen. Ett av de mera nytänkande är en Ålands union där parterna skulle vara Finland, Åland och Sverige. Jag välkomnar Jansson inspel i diskussionen och måste säga att förslaget känns intressant och ligger väl i tiden. Klart är att kan inte Finland visa på att man inom ramen för nuvarande självstyrelseordning inte kan/vill/förmår skapa grundläggande förutsättningar för att bibehålla och utveckla ålänningarnas möjlighet till att utveckla samhället i samklang med tiden och de yttre förutsättningarna måste vi diskutera alternativ. Rogers förslag förtjänar nu en grundlig analys och fortsatt diskussion.

Vad tycker ni om förslaget?

Här nedan kan ni läsa Roger Janssons anförande:

Tal vid Kontaktgruppens 20-årsfest på Ständerhuset i Helsingfors 14.12.2018

ROGER JANSSON:
Värderade president Halonen, bästa lantråd, minister, mina damer och herrar.
President Tarja Halonen har haft en betydande och lysande politisk karriär inom landet, med också en internationell bärvidd. För min del har jag mest utmärkt mig på det lokala planet, i arbetet för mitt Åland. Och det under ett halvsekel redan. Vi är årsbarn, presidenten och jag. Födda under brinnande krig.
Våra vägar har korsats i flera intressanta sammanhang. Först 1997 när president Halonen var utrikesminister och jag lantråd, då vi kom överens om behovet av en Kontaktgrupp mellan självstyrelsen och utrikesministeriet. Därefter under Tarja Halonens presidentskap när jag under 4 år var Ålands riksdagsman. Sedan i Ålandskommittén för arbetet med den 4e generationens självstyrelse, med presidenten som ordförande och mig som ledare för den åländska delen av kommittén. Och slutligen i fredsarbetet inom ramen för Ålands Fredsinstitut där president Halonen är uppskattad beskyddare av de numera etablerade återkommande Kastelholmssamtalen.
I programmet för dagen anges jag som initiativtagare till Kontaktgruppen. Formellt är det förvisso sant, men som av historiken framkommer är det flera andra som ska äras för idén bakom detta organ, inte minst nuvarande landshövding Peter Lindbäck och nuvarande lagtingsdirektör Susanne Eriksson. Förverkligandet av gruppen står sedan president Tarja Halonen och förre rättschefen vid UM Holger Rotkirch för.
– – –
Mina damer och herrar.
Tillit och förtroende (luottamus), att tro gott om sina medmänniskor, att kunna lita på att det inte finns någon hemlig agenda, det är en förutsättning för att bygga broar mellan människor, mellan stater och mellan folk. Bristen på tillit ligger bakom många kriser, många katastrofer, många krig. Bristen på ömsesidig tillit har också från tid till annan varit en sten i skon i förhållandet mellan Finland och Åland. Oftast osynligt. Men ibland har bristen på ömsesidig tillit kommit upp till ytan. Och så idag igen tyvärr litet oftare och tydligare.
När Sovjetimperiet började rämna i sin grundkonstruktion i slutet av 1980-talet vaknade runtom i Europa och världen ett intresse också för hur Ålands självstyrelse hade kunnat utvecklas och överleva inom ramen för den finska statsbildningen. Hur kunde minoritetskonflikter och etniska konflikter lösas utan att nya gränser upprättades, utan att rimliga statsbildningar slogs sönder, utan att vapen kom till användning?
För det största intresset för Ålandslösningen stod då det nybildade OSS, Oberoende Staters Samvälde i forna Sovjetunionen, med säte i St. Petersburg. I sökandet efter lösningar för särskilt konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om konklaven Nagorno Karabach, som i början av 1990-talet resulterade i en flyktingkris med över en miljon människor, fann OSS ett stort intresse i Ålandslösningen.
På Åland kunde vi då, i början av 1990-talet se att engagemanget från finsk sida var tudelat, också på Utrikesministeriet. Det fanns de som ville lyfta Ålandsexemplet och det fanns de som inte ville. Den senare linjen kändes som en brist på tillit för varandra, en brist på vilja att visa upp den annorlunda, internationellt baserade lösningen som gjorts inom staten Finland.
En annan händelse vid samma tid som minskade tilliten var en viss konteramirals, men också andras, angrepp på Ålands demilitarisering och neutralisering, som ju var internationellt grundad i Paris 1856, i Geneve 1921, i Moskva 1940, återigen i Paris 1947, upprepad mellan Moskva och Helsingfors 1992 och sedan bekräftad i Bryssel 1994.
En av Finlands mest uppskattade folkrättsjurister uttryckte vid ett seminarium i riksdagen år 1995 det som att Finlands Ålandspolitik nog mest karaktäriseras av att en sådan inte finns, att Ålands ställning gärna hålls litet osynlig. Och så har nog vi ålänningar upplevt det under decennier, att statens vilja att ge en korrekt och fullödig information om det åländska självstyrelsesystemet till Finland eget folk, till landets finskspråkiga medborgare har varit och är dålig, tidvis mycket dålig.
Det här var några av huvudskälen till att kanslichef Peter Lindbäck och jag som nytt lantråd år 1995 vände oss till statsminister Paavo Lipponen för att söka förbättring, bl.a. genom en uppdatering av självstyrelselagen från 1991 som ju till delar hade blivit föråldrad genom det nya geopolitiska läget men särskilt efter Finlands och Ålands nya EU-medlemskap. Vi kom också med statsminister Lipponen överens om en bättre Ålandsinformation inom statsförvaltningen.
Men vår känsla av bristande tillit och kunskap sporrade oss att två år senare, 1997, ta kontakt med utrikesminister Tarja Halonen för att konkret förbättra informationen både inom landet och gentemot Finlands utrikesrepresentation om Ålands speciella ställning inom Finland och om Ålandsexemplets användbarhet. Åter var det kanslichef Lindbäck och jag, nu förstärkta med rdm Gunnar Jansson och inf.sekr. Britt-Inger Wahe som träffade utrikesministern. Jag kunde då berömma utrikesminister Halonen för hennes öppna och aktiva attityd till att Ålandslösningen kunde användas av Finland i internationellt fredsarbete, men jag framhöll samtidigt att informationen både nationellt och internationellt hade brister och att samarbetet borde formaliseras. Resultatet av vår diskussion blev utrikesministerns beslut att bilda Kontaktgruppen.
Vad har då Kontaktgruppens arbete betytt? För Åland? För Finland?
1. Informationen om Åland uppdaterades inom UM och gentemot de utländska representationerna. Här gjorde vår informationssekreterare vid Ålandskontoret Britt-Inger Wahe ett stort arbete. Tack för det!
2. Första ordföranden i gruppen, Holger Rotkirch gjorde stora insatser genom att ordna de internationella seminarierna om Ålandslösningen vid FN i Geneve och i New York, på riksdagen i Stockholm och i Europaparlamentet i Bryssel. Ålandsexemplet fick en ny lyftkraft och fördes ut till internationellt beskådande.
3. Kontakterna formellt och på de personliga planen byggdes på ett progressivt sätt upp mellan UM och den åländska självstyrelseförvaltningen.
4. Problem gällande internationella avtal och deras förhållande till självstyrelsen kunde ofta lösas i sin linda. Problem som gällde dem/neu-konventionen kunde också hanteras på ett öppnare sätt genom ett bättre fungerande trepartssamarbete mellan UM, Försvarsministeriet och Åland.

Sammantaget: Kontaktgruppen har haft stor betydelse för tilliten mellan Finlands utrikesförvaltning och Ålands självstyrelseförvaltning, på tjänstemannanivå och på politikernivå. För min del tackar jag särskilt de tidigare ordförandena Holger Rotkirch, Irma Ertman och Päivi Kaukoranta för ett positivt och resultatinriktat arbete för att uppnå Kontaktgruppens höga mål.
– – –
Jag vill avsluta med att ge er en inblick i mina önskningar om behovet av utveckling av tilliten mellan staten Finland och det självstyrda Åland. Min syn på dagsläget. Och min syn på framtiden.
Statsrådet tillsatte 2013 en mycket ovanligt sammansatt lagstiftningskommitté: Ålandskommittén. Med parlamentariker, alltså inte tjänstemän, från både Finlands riksdag och Ålands lagting, under neutralt ordförandeskap av president Tarja Halonen. Målet var att nå en bred, ömsesidig, politiskt hållbar överenskommelse för den fjärde generationen självstyrelse. Målet var att igen nå en nivå som kunde mäta sig i internationell jämförelse. Att igen få något att visa upp för det internationella samfundet. Tre och ett halvt års intensivt arbete resulterade efter mycket kompromissande i ett resultat. Litet urvattnat. Men en klar förbättring jämfört med dagsläget.
Vi hade försommarn 2017 en politisk överenskommelse mellan de politiska partierna i riksdagen och i lagtinget! Vi trodde att ett ärligt handslag med de finska politikerna skulle hålla såsom förr i tiden.
Efter att Finlands regering, finansministeriet och de övriga inisterierna på rikssidan tagit över arbetet, så har det nu, ett och ett halvt år senare, kollapsat. En kollaps som tyvärr inte kan gå oförmärkt förbi. Besvikelsen på Åland är stor, tilliten är svårt skadad.
Resultatet skulle bli en 100 årsgåva från staten till Åland. En på Åland emotsedd gåva som nu uteblir!
Samtidigt har vi en mängd lagframställningar här i Finland med Sote- och landskapsreformerna i spetsen, där man bortser från uppdelningen av statlig makt i landet i enlighet med självstyrelselagen. Gång på gång blir självstyrelsen bortglömd. Så här har det inte varit förr!
Jag vill se en genomgripande omorganisation av statsförvaltningens uppbyggnad för skötseln av Åland:
1. Statsrådets kansli bör få en egen tjänsteman för Ålandsfrågor och en Ålandssektion (jämför med Köpenhamn).
2. Justitieministeriet som är självstyrelsens särskilda juridiska vakthund måste få en nödvändig personell förstärkning för Ålandsärendena.
3. Ansvaret för kunskapen och informationen om Ålands självstyrelse hos 5½ miljoner främst finskspråkiga medborgare, hos massmedia och hos politiker måste tydligt åläggas Statsrådet och inte landskapet.
4. I riksdagen bör skapas ett underutskott till GRU med ansvar för lagstiftning som gäller Åland och som berör Åland. Och
5. Kontaktgrupperna mellan Åland och UM respektive Försvarsministeriet bör fortsätta.

– – –
När kunskapen om Ålands självstyrelse nu i snabb takt blir allt mindre inom statsförvaltningen. Då svårigheterna att hantera Åland på svenska tunnas ut. När okunskapen skapar allt flera problem inom lagstiftningen. Och då det stora av president Halonen ledda uppdaterings- och moderniseringsprojektet med den fjärde generationens självstyrelselag inför självstyrelsens 100-årsjubileum 2022 nu har skjutits i sank av sittande regering, är det dags att höja blicken och fundera på nya lösningar.
Tillit och förtroende borde vara vår plattform. Så synes det tyvärr inte nu vara!
Jag tror att det nu är läge i ett geopolitiskt landskap där nationalstaterna nog finns kvar, men där det internationella samarbetet i Europeiska Unionen, inom Norden, multi- och bilateralt, har tagit över stora delar av den nationella politiken, lyfta blicken och söka utvecklade former för hur den åländska självstyrelsen kan placeras in i större sammanhang än det strikt nationella.
Med beaktande av Sveriges centrala roll bland de internationella garanterna för vårt svenska språk och vår svenska kultur, vill jag att man sätter sig ner i trepartsförhandlingar mellan Finland, Sverige och Åland för att finna ett fungerande och utvecklande förhållande mellan parterna, där Åland som en del av Finland kan söka och få en del av sina behov uppfyllda också i ett långt utvecklat samarbete med Sverige. Detta har tillämpats redan inom flera områden såsom inom universitetsutbildningen, inom public service, inom visst socialskyddsarbete, m.fl.
Låt Åland bli en tydlig bro mellan broderfolken.
Sveriges roll som ”släkt-stat” (s.k. kin-state) i förhållande till Åland och Finland bör utvecklas. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige innehåller redan sådana ingredienser.
I tiderna fanns en Kalmarunion mellan Sverige, Danmark och Norge (1397-1523) där Finland ingick, sedan en union mellan Danmark och Norge (1536-1814) och slutligen en union mellan Sverige och Norge (1814-1905). Jag känner att det finns orsak att börja utveckla ett nytt unionsförhållande, en Ålandsunion mellan Finland, Sverige och Åland.
Jag framför den fromma förhoppningen att presidenterna Halonen, Ahtisaari och Niinistö med flera resliga statsmän och -kvinnor i landet kunde ta sig en ordentlig funderare på detta, inte minst i ljuset av president Halonens vidsynthet för 20 år sedan då Kontaktgruppen bildades.

(W/tal/Tal vid Kontakgruppens 20-årsjubileum dec 2018)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s