Jag brukar i mina stunder beskriva mig själv som konflikträdd och kanske är det det som får mig att bli så förundrad och störd över den enorma polarisering som drar fram över vårt samhälle idag. Det stör mig för jag har ännu inte sett något gott komma ur polariseringen och dessutom hindrar den många gånger lösningar och utveckling.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om den polarisering som förlamar kyrkans hantering av kärlek och äktenskap. I tisdagens Ålandstidning lyfter Henrik Herlin på ledarplats en annan fråga som under lång tid hemsökts av polariseringens farsot nämligen kvinnligt, manligt och jämställdhet.

Det känns alltid svårt för mig att diskutera frågan om jämställdhet eftersom jag i vissa kretsar per definition diskvalificeras från att ha åsikter som inte är enig med dem eftersom jag är man. En fördel har jag i detta fall av att vara öppet homosexuell, det ger mig av någon märklig anledning, ofta en större möjlighet att få diversifiera diskussionen. Å andra sidan finns det då, hos personer som tycker att någon diskussion om jämställdhet inte behövs, de som tycker att en homosexuell inte kan ta del i dessa diskussioner över huvudtaget. Gällande det sistnämnda har jag till och med fått höra att vad skulle jag kunna tillföra en diskussion om detta då jag ju är ”varken eller”.

Jag tycker att Herlin i sin ledare fångat en viktig aspekt av jämställdhet och det är att grunden för att kunna åstadkomma jämställdhet är att man respekterar och högaktar skillnader. Naturligtvis finns det både i det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga sådant som motverkar arbetet för att skapa jämställdhet. Den typen av egenskaper/åsikter/beteenden är ju inget man per definition behöver lyfta som något eftersträvansvärt. Samtidigt finns det, som Herlin skriver andra egenskaper/åsikter/beteenden som är positiva och där det typiskt manliga och kvinnliga kompletterar varandra och leder till något gott, tillsammans och var och en för sig.

För mig är det tyvärr ett faktum att vi på alla områden inte har en reell jämställdhet idag. Att där som vissa gör förneka att så är fallet känns inte seriöst. Däremot tror jag heller inte på att använda sig av argumentationen om att det finns en ständig pågående ”könskamp” där det kvinnliga per definition är gott och det manliga enligt den samma är ont och där jämställdhet handlar om att ta del i denna kamp på det ena könets sida

Vill vi på allvar, och det utgår jag från att vi vill, uppnå ett samhälle som på riktigt är jämställt, finns början enligt min åsikt i att vi vågar se att så är inte fallet idag. Vidare måste vi inse att, en av de viktigaste lösningarna för att nå resultat, ligger i att respektera likheter och olikheter hos olika individer. Att stärka och utveckla de goda egenskaperna hos enskilda individer kommer enligt mitt sätt att se saken leda till att jämställdheten i vårt samhälle också stärks. Människor som får växa, och då inte på bekostnad av andra, tenderar att bli mer kreativa och kan ge mera för att utveckla såväl sig själva som vårt gemensamma samhälle.

Å jag till sist, självklart ska vi på inga varor vilkor stötta och hylla egenskaper/åsikter/beteenden som är olagliga, våldsamma eller destruktiva. De som står upp för dylikt är varken för olikheter, respekt eller jämställdhet utan de står för helt andra värden och mål med hur vårt samhälle ska utvecklas.

Ni får ursäkta mig men jag fattar faktiskt inte den uppblossande debatten om mångkulturen , dess varande eller icke varande och dess fördelar och nackdelar.

Som den borgerligt sinnade människa jag är tror jag på individen och dess frihet. Visst är det så att människor som växt upp och levt i liknande kontexter delar många värderingar och traditioner. Samtidigt har jag både upplevt och insett att bland individer sprungna ur samma samhälle växer olikheter i såväl traditioner också tydligt fram det finns mycket där samma individer tycker olika. Allt det ser jag en rikedom så länge den grundläggande respekten för alla människors lika värde och möjlighet att tycka och tänka olika respekteras, högaktas och försvaras. Det har i grunden inte att göra med kultur utan handlar om grundläggande värderingar.

Att neka individen att leva sitt liv, utan att för den skull begränsa andras liv, är för mig socialism. En ideologi jag inte omfattar men respekterar att man i demokratins namn sympatiserar med. Tyvärr sprids i debatten många gånger från vänsterhåll bilden av att den som är höger är den som står för förtryck och avsaknad av respekt för den svaga. Tyvärr förstärks denna av element som påstår sig vara höger som vill begränsa individens frihet och möjlighet att leva sitt liv.

För mig har Åland varit och är ett samhälle som genomsyras av mångkultur. Vårt samhälle har byggts, byggs och utvecklas genom att olika traditioner, ursprung och livsåskådningar har bearbetats i en degel och lett fram till att vi hittat majoritet för att driva vissa gemensamma linjer medan de som ser på saker på ett annorlunda sätt har och har haft möjligheten att beskriva och bedriva opposition med alternativ.

Utan mångkultur skulle det mesta av utvecklingsarbetet i ett samhälle stangera och leda till recession. Ett icke-bejakande av olikheter, skillnader och olika kulturer och traditioner hotar enligt mitt sätt och se på saken ett fritt, öppet och tryggt samhälle. Den linjen, misstron mot individen, drivs idag huvudsakligen att två motpoler i debatten. Dels de som själva kallar sig för det enda riktigt borgerliga alternativet och som av andra fått stämpeln ”extrem höger” (trots att deras åsikter lika mycket är ”extrem vänster”) och dels de som finns på den extrema vänsterkanten och jublar över ett anonymt kollektiv och ser ner på individen.

I min värld bygger vårt samhälle på en respektfull kultur med många influenser och där fokus ligger på att stötta och utveckla individen för att så säkra en god samhällsutveckling.

Individerna, du och jag, är de som tillsammans bygger såväl nu som dåtid genom vår inställning och vårt sätt att agera. Mångkultur för mig kan på intet sätt betraktas som vänster eller socialism. Tvärt om bara lyser det av omsorg av individen vilket i förlängningen skapar goda förutsättningar för att utveckla vårt samhälle på bästa sätt.

Bästa vänner, i debatten som förs idag försöker ytterkanterna såväl till vänster som höger lägga beslag på vem som bäst försvarar den enskilda människan och samhället som helhet. Mitt inlägg i denna debatt blir att dessa bägge ytterligheter har fel. Lösningen ligger i ömsesidig respekt och tron på individen! Vår historia ger tydligt stöd för detta faktum.

Cyklade förbi Strandnäs FBKs kårlokal (som vanligt…) ikväll och träffade då bla herrarna på bilden. Det är nuvarande och tidigare ordföranden smart tidigare kårchefen i kåren som hade träffats för att intervjuas inför den historik som håller på att sammanställas med anledning av kårens 75 års jubileum. Deras diskussion, och bara det att få se dem tillsammans, fick mig att börja tänka på ledare och hur man leder.

Jag tror att vi alla har haft chefer och ledare som vi verkligen sett upp till och känt att dom är rätt person på rätt plats och sådana som vi kan lita på fult ut. På samma sätt tror jag vi alla upplevt den där chefen och ledaren som trott den varit en helt fantastisk chef med enorma ledarkunskaper men som defacto varit en katastrof. Sedan finns naturligtvis vis ett brett spektrum med allt där emellan.

Vad är det då som gör en bra chef och ledare? Jag vill börja med att för min del konstatera att ett gott ledarskap är inget som går att kopiera. Det är något som var och en måste bygga och utveckla utgående från sina egna styrkor och förmågor. En ledare som är helt rätt i en grupp och i en viss tid kan vara helt fel i annan grupp eller vid en annan tid.

De fyra herrarna på fotot är fyra ledare som jag ser upp till. De är alla duktiga ledare men hanterar ledarskapet på helt olika sätt. Samtidigt finns det några gemensamma nämnare som jag ändå vill lyfta fram som kanske lite mer generella egenskaper som jag tror lägger så där i stort lägger en bra grund för ett gott ledarskap.

För det första tror jag att en ledare måste vara trygg i sig själv. Med det menar jag att man måste ha en viss självkännedom så att man har koll på styrkor och svagheter och kan hantera dem på bästa sätt. Då sprider man också en trygghet till övriga i gruppen att kunna vara sig själva och bidra med sina styrkor och få hjälp med sina svagheter.

För det andra så tror jag att en ledare måste vara öppen och lyhörd utan att för den skull inte våga leda, ta tag i problem och fatta beslut. Jag tror egentligen att de allra flesta, för att inte säga alla, har ett behov av att bli hörda och lyssnade till. Utan att känna att man kan vara med och påverka i en grupp tror jag leder till att man inte presterar på topp. Ett gott ledarskap lyssnar alltså.

För det tredje så måste en god ledare älska det den gör. Framgångsrikt ledarskap kräver passion och utan att man tycker om det man gör och gillar sin uppgift blir det ytterst svårt att frambringa den kraft och energi som behövs för att lyckas.

Självklart krävs det också mycket mera än det jag här nämnt för att lyckas med sitt ledarskap, för att lyckas bli en god chef och ledare. En del av detta kan man lära sig och utveckla genom utbildning och erfarenhet men mycket ”finns bara där” och går inte att förvärva utan är en gåva som dessa personer ska förvalta väl.

Jag har alltid tyckt att det är spännande och givande att läsa biografier. Det ger en inblick i andra människors liv i deras lycka och medgång, i deras utmaningar och motgångar. Genom att ta del av andras liv kan man sätta sitt eget i någon slags relation, man ges tillfälle att reflektera och kanske också landa i det som är ens egna liv. För mig har det varit och är viktigt att hitta min ”GPS-position” i livet för att kunna hitta min väg in i morgondagen.

Vad är då livet. Jaa hade jag det svaret skulle jag knappast lägga så mycket tid på att fundera kring det som jag nu gör. Jag tror att livet är att på något sätt hitta en slags tillfredsställelse med att vara här och nu samtidigt som man utgående från det lägger grunden för det som ska komma.

För mig har livet långt kommit att handla om att fylla min vardag. Det har handlat om att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med som studier, jobb, fritidssysselsättning, familj och vänner. Det har handlat om att kunna känna en tillfredsställelse och trivas med vardagen.

I det stora hela har jag allt sedan högstadietiden trivts med livet. Min familj i form av mor, far och syster har alltid varit viktiga för mig, då både i trygghet och i kris och utmaningar.

Brandkåren och vännerna där utvecklades också till min andra familj. Där fick jag vara den jag var, bidra med det jag kunde och utveckla det som var mina svagheter.

I politiken hittade jag dels det som skulle komma att bli mitt jobb under många år och dels många nya vänner. Här fick jag också vara med och bygga och känna att jag gjorde nytta samtidigt som jag fick möjligheten att uppleva saker jag aldrig skulle ha fått annars och lära mig så oerhört mycket om både andra människor, samhället och relationer.

Ju längre jag har levat har jag dock känt att det fanns och finns något som saknas mig. Fritidsintressen, jobb, vänner och ännu mera jobb fyllde och fyller absolut upp mitt liv rent tidsmässigt. Relationer i form av min närmsta familj, vänner och arbetskamrater sätter också guldkanten på det liv jag idag lever.

När det är dax för större högtider eller när man börjar prata om att njuta av semester, resor och mysiga hemmakvällar är det ändå nått som gnager. Jag har en stark inneboende känsla och behov av tvåsamhet. Ett behov att dela tankar, utmaningar och bara att vara med någon som finns riktigt nära. Åter igen en del av detta finns i de reaktioner till min familj och mina vänner som jag redan har, men det gnager en känsla av saknad.

När jag för sju år sedan kom ut för mig själv och ytterligare två år senare för världen trodde jag att nu skulle den där känslan av saknad snart kunna fyllas. Nu skulle jag hitta den pusselbit som skulle passa in just där. Pusselbiten som skulle fylla längtan efter att vakna upp vid någons sida, planera semestern eller bara helgens mys med.

Så har det ännu inte blivit. Sju år har gett mig många nya och kär vänner. Sju år där jag tack vare en nyvunnen frihet fått många nya perspektiv, erfarenheter och kunskaper. Allt sånt har gett mitt liv nya dimensioner och ett rikare sätt att leva. Men ännu saknas den där sista pusselbiten som jag längtar och trånar efter.

Den kommer helt säkert att dyka upp där en dag när jag minst anar det och när jag egentligen inte är beredd. Att fundera på varför den inte kommit än och vad jag ska göra för att den ska uppenbara sig har sysselsatt min tanker rätt mycket den senaste tiden. Mitt svar till mig själv blir nu ändå att det jag måste göra är att fortsätta livet, låta det omfamna mig och släppa på måsten och krav.

Livet kan nog bara levas genom att man lever och låter det komma till sig…

5G, den femte generationens mobiltelefon har börjat rullas ut i världen. En lika efterlängtad som naturlig utveckling i våra möjligheter att snabbt och effektivt kunna kommunicera i vår nuvarande och kommande värld!

5G är ett mobiltnätverk där hastigheten på surfning, täckning och allt annat vi använder dagens mobilnät till ska förbättras rejält! Hastigheten tror man kommer att nå upp till 10-20 gigabit/sekund när nätet är klart utbyggt och med det kommer vi att kunna koppla upp allt fler prylar sk ”internet of things” och det samtidigt. Vidare kommer fördröjningen av att förmedla data drastiskt minska vilket är en förutsättning för att tex kunna bygga vidare på tex självkörande fordon av olika slag.

EUs vision är att 5G bland annat ska möjliggöra 20 miljarder mänskliga abonnenter och över en biljon internet of things-prylar. Dessutom ska mobilnäten skapa förutsättningar för markbundna fordon i hastigheter över 500 km/h positionsbestämma en terminal med en meters noggranhet.

Ur ett nordiskt perspektiv kan man också lyfta att såväl Nokia som Eriksson ligger långt framme i arbetet med att erbjuda den teknik som behövs för att bygga dessa nät, vilket kan vara positivt för såväl sysselsättningen som ekonomin i övrigt.

Som alltid när ny teknik ska köras igång finns det en svans med individer som utmålar det nya som något farligt och något som kommer att leda till stora problem för såväl människors hälsa som naturen i övrigt. Ser man dock till vad vetenskapen kan leverera idag gällande riskerna och farorna med de nya systemen är de i verkligheten i det närmaste obefintliga. De som är emot utveckling av 5G lyfter ofta att vi inte vet vad mer strålning i vår närmiljö betyder för vår hälsa och miljö och att man måste kunna bevisa att inga faror finns innan man tillåter användning.

Ovanstående resonemang skulle ha varit extremt förödande om man hade använt det när annan teknik under årens lopp har utvecklats. Hur långt tror ni vi kommit i utvecklingen av allt från elektricitet till bilar, mobiltelefoni och mycket mycket annat om man skulle tvingats att först bevisa att inga faror fanns med den nya tekniken?

Med detta vill jag på intet sätt negligera riskerna och att det säkerligen kan komma att finnas utmaningar med tekniken och det är därför viktigt att följa med eventuella negativa effekter och biverkningar av olika slag och vid behov möta dessa med olika typer av regleringar som eliminerar eller begränsar de skador som kan uppstå på bästa sätt.

Att per automatik säga nej till ny teknik är att säga nej till att våga vara med och se framtidens möjligheter, möjligheter som kan lösa dagens utmaningar för såväl vår hälsa samt hur vi anstränger vår miljö! 5G ger oss en hel generation av nya möjligheter låt oss tillsammans ta oss ann dessa för framtidens bästa!

Visst kan det vara lite eggande och spännande att ibland låta fantasin skena och se troll och konspirationer i sånt som inträffar runt omkring oss. Att ibland inte vara så allvarsam och våga skämta om det som känns svårt och lite skrämmande är bra. Men när det slår över till att man börjar ta konspirationsteorier som seriösa och allvarliga förklaringar på dessa frågor då har vi skapat mera problem än lösningar.

Det är sunt att vara kritiskt tänkande, att inte svälja allt man hör utan att fundera efter om det verkligen är sanningen man får presenterad för sig, då även sådant som kommer från myndigheter och politiska ledare. Men det är stor skillnad på att vara sunt kritisk och granskande till att rakt av acceptera förklaringar och ifrågasättanden som bygger på olika konspirationer.

Vi möter detta dagligen, och jag måste ju säga att jag ibland förvånas över vilka som sväljer dessa påståenden som sanningar rakt av. Det kan gälla silvervatten, vaccinationer, Frimurare, coranviruset eller 5G.

De som ställer sig bakom teorierna är ofta sådana som varit mycket noga med att proklamera att man inte blint ska tro på myndigheterna eller beslutsfattarna då dessa är allmänt illasinnade, köpta av någon eller ute efter att ta fullständig kontroll över våra liv. Det dessa personer i följande steg glömmer är att kritiskt granska de som gett denna ”förklaring”. Man ser tex inte hur vår stora granne i öst har nytta av att skapa oro eller hur vissa politiker gör allt för att sprida bilden av ett samhälle i förfall för att själva få förtroende i kommande val.

Att jag valde att skriva om detta ämne idag var att för att jag på Svenska Yles webbsida läste en artikel om att enbart 70% av finländarna är beredd att vaccinera sig mot Covid-19. För mig var detta en skrämmande låg siffra i ett läge då all fakta pekar på att ett vaccin faktiskt är vår enda väg för att stabilisera läget inom en relativt snar framtid. Jodå, jag är fullt medveten om att det också finns risker med ett vaccin, men jag hyser fullt förtroende för våra myndigheter i detta fall. Särskilt så länge ingen kan lägga fram fakta som skulle bevisa motsatsen.

Sammanfattningsvis så är det självklart så att vi i dagens värld, där vi ständigt överöses med olika typer av information i ett aldrig sinande flöde, behöver ett sunt kritiskt tänkande. Däremot blir det problem om vi tror att kritiskt tänkande är liktydigt med att vara emot myndigheter per definition och att alltid se hur dessa försöker göra oss till verktyg och viljelösa slavar för egna syften.

Fortsätt läsa →

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå. Svårt att förstå att man på riktigt kan vägra andra möjligheten till äkta, jämbördig och ansvarsfull kärlek. Särskilt i belysningen att man tillerkänner sig en tro som lyfter just kärleken till Gud och sin nästa så högt.

Jag är därför så innerligt glad att diskussionen kring äktenskapet är så levande som det är i vår kyrka. Ännu gladare är jag över att tillhöra ett stift vars biskop är en av de som tydligt driver rätten till kärleken på ett varmt och sympatiskt sätt.

Det ska erkännas att jag många gånger hållit på att tappa tilltron till att förändring ska ske. Likaså ska jag erkänna att det sitter långt inne att välja en väg där vi i vår gemenskap också framledes ska finna personer som vägrar mig min kärlek.

Likt biskop Åstrand med flera inser jag dock att det steget är bättre än ingenting och i belysningen av en religiös åskådning där man måste kunna vända andra kinden till och förlåta förstår jag att alternativet att leva sida vid sida trots att man har olika syn på äktenskapet antagligen är bättre än att slita sönder vår gemenskap helt.

En förutsättning för att detta ska fungera är, precis som biskopsmötet nu konstaterat, att den fortsatta debatten och diskussionen kring detta sker med värdighet och respekt.

Detta inlägg ska ses som en utsträckt hand till de som tycker olika. Jag är redo att leva vidare i samma kyrka också med de som har annan syn gällande äktenskapet så länge jag kan känna att jag respekteras för den jag är, inte döms och ges möjlighet att ingå äktenskap med den man jag vill bedyra min kärlek till.

Jag känner mig trygg i att den verkliga domen enbart kan förkunnas av en, men förutsätter att alla vi som finns inom den evangelisk lutherska kyrkan i Finland accepterar detta och inte bedriver en ovärdig kampanj mot dem som sätter kärleken högst av allt.

Jag är glad att min biskop, Borgå stifts Bo-Göran Åstrand, går i spetsen för detta arbete. Det gör att jag känner mig trygg.

Ytterligare en sak som, trots att diskussionen ännu sprattlar på, ger mig en viss trygghet är kyrkans syn på kvinnliga präster. När det begav sig använde man ett liknande tillvägagångssätt och det visade sig framgångsrikt. Idag finns få bekymmer för kvinnor att bli präster.

Tillsammans kan vi ta det små stegen. De små stegen som gör att flera kan känna sig välkomna och även i framtiden kunna vara en del av vår kyrkliga gemenskap!

Så nu är det upp till bevis, tar även de som har annan åsikt den utsträckta handen? Jag hoppas verkligen det!

Ibland tappar jag tron på vart vårt samhälle och vår värld är på väg. Slår man på radion eller TVn, läser nyheter i tidningar eller på nätet eller följer debatten på socialamedier och vid kaffeborden kan man lätt dra slutsatsen att allt är åt h-lvete.

Jo visst, vi saknar på inga sätt utmaningar just nu, men blir det nått bättre av att vi gnäller och hetsat upp oss?

Låt mig ta ett exempel: Varje gång (turligt nog har vi inte haft så många) är det vissa människor som går igång som bara den. ”Informationen vi som allmänhet får är för dålig.” ”Myndigheterna döljer säkert något för oss!” ”Stäng gränserna!” ”Berätta mer om vem det är!” osv osv…

Jag tycker absolut att det är viktigt att myndigheterna ger oss medborgare information om hur läget med Covid-19 utvecklar sig, men ärligt vad blir bättre av att sitta och hetsa över det som hänt? Istället borde vi lägga energin på att följa de råd som myndigheterna ger och stötta varandra att orka igenom detta!

Ett annat exempel är att slentrianmässigt konstatera att allt som Mariehamn gör är fel, besvärligt och negativt eller allt som landskapsregeringen gör eller gjort, är eller var helt fel! Efter det sätter man punkt eller fortsätter och söka någon som man kan peka ut som syndabock och hänga ut och hudfläbga offentligt! Konkreta alternativ eller lösningar duggar det inte lika tätt av!

Å nej jag vill med detta absolut inte blunda för utmaningarna eller skapa ett samhälle som ska vara totalt konsekvenslöst, utan krav på ansvar och slappt. Tvärt om!

Jag vill sätta mer tid på att söka lösningar på utmaningarna genom att nöta olika alternativ mot varandra. Jag vill att vi skall lära oss av misstag som görs och se till att vi undviker att göra om dem och hittar nya vägar att gå vidare på.

Jag är rädd för att rådande debattklimat, där vi koncentrerar oss på det negativa kommer att få en förlamande effekt. Goda idéer och tankar kommer inte fram för att människor fasar för att bli uthängda och förlöjligade och i värsta fall väljer man att låta bli att göra något överhuvudtaget för att på så sätt åtminstone inte göra fel och få ta konsekvenserna av det.

Vill vi inte ha ett samhälle som förlamas av det negativa kan vi alla göra vårt för att så inte ska ske. Detta genom att inte haka på det negativa gnälliga spåret utan istället när vi inte är nöjda komma med konkreta alternativ och faktiskt också på riktigt lyssna på vad andra egentligen säger och inte bara utgår från att dom säger något!

Det låter kanske naivt och blåögt men för egen del tror jag absolut att vi kan göra skillnad och jag är övertygad om att det behövs! Möjligheterna finns det är bara för oss att ta dem!

Allt gott!