Små små steg i rätt riktning…

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå. Svårt att förstå att man på riktigt kan vägra andra möjligheten till äkta, jämbördig och ansvarsfull kärlek. Särskilt i belysningen att man tillerkänner sig en tro som lyfter just kärleken till Gud och sin nästa så högt.

Jag är därför så innerligt glad att diskussionen kring äktenskapet är så levande som det är i vår kyrka. Ännu gladare är jag över att tillhöra ett stift vars biskop är en av de som tydligt driver rätten till kärleken på ett varmt och sympatiskt sätt.

Det ska erkännas att jag många gånger hållit på att tappa tilltron till att förändring ska ske. Likaså ska jag erkänna att det sitter långt inne att välja en väg där vi i vår gemenskap också framledes ska finna personer som vägrar mig min kärlek.

Likt biskop Åstrand med flera inser jag dock att det steget är bättre än ingenting och i belysningen av en religiös åskådning där man måste kunna vända andra kinden till och förlåta förstår jag att alternativet att leva sida vid sida trots att man har olika syn på äktenskapet antagligen är bättre än att slita sönder vår gemenskap helt.

En förutsättning för att detta ska fungera är, precis som biskopsmötet nu konstaterat, att den fortsatta debatten och diskussionen kring detta sker med värdighet och respekt.

Detta inlägg ska ses som en utsträckt hand till de som tycker olika. Jag är redo att leva vidare i samma kyrka också med de som har annan syn gällande äktenskapet så länge jag kan känna att jag respekteras för den jag är, inte döms och ges möjlighet att ingå äktenskap med den man jag vill bedyra min kärlek till.

Jag känner mig trygg i att den verkliga domen enbart kan förkunnas av en, men förutsätter att alla vi som finns inom den evangelisk lutherska kyrkan i Finland accepterar detta och inte bedriver en ovärdig kampanj mot dem som sätter kärleken högst av allt.

Jag är glad att min biskop, Borgå stifts Bo-Göran Åstrand, går i spetsen för detta arbete. Det gör att jag känner mig trygg.

Ytterligare en sak som, trots att diskussionen ännu sprattlar på, ger mig en viss trygghet är kyrkans syn på kvinnliga präster. När det begav sig använde man ett liknande tillvägagångssätt och det visade sig framgångsrikt. Idag finns få bekymmer för kvinnor att bli präster.

Tillsammans kan vi ta det små stegen. De små stegen som gör att flera kan känna sig välkomna och även i framtiden kunna vara en del av vår kyrkliga gemenskap!

Så nu är det upp till bevis, tar även de som har annan åsikt den utsträckta handen? Jag hoppas verkligen det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s