Om livet – Om att leva

Jag har alltid tyckt att det är spännande och givande att läsa biografier. Det ger en inblick i andra människors liv i deras lycka och medgång, i deras utmaningar och motgångar. Genom att ta del av andras liv kan man sätta sitt eget i någon slags relation, man ges tillfälle att reflektera och kanske också landa i det som är ens egna liv. För mig har det varit och är viktigt att hitta min ”GPS-position” i livet för att kunna hitta min väg in i morgondagen.

Vad är då livet. Jaa hade jag det svaret skulle jag knappast lägga så mycket tid på att fundera kring det som jag nu gör. Jag tror att livet är att på något sätt hitta en slags tillfredsställelse med att vara här och nu samtidigt som man utgående från det lägger grunden för det som ska komma.

För mig har livet långt kommit att handla om att fylla min vardag. Det har handlat om att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med som studier, jobb, fritidssysselsättning, familj och vänner. Det har handlat om att kunna känna en tillfredsställelse och trivas med vardagen.

I det stora hela har jag allt sedan högstadietiden trivts med livet. Min familj i form av mor, far och syster har alltid varit viktiga för mig, då både i trygghet och i kris och utmaningar.

Brandkåren och vännerna där utvecklades också till min andra familj. Där fick jag vara den jag var, bidra med det jag kunde och utveckla det som var mina svagheter.

I politiken hittade jag dels det som skulle komma att bli mitt jobb under många år och dels många nya vänner. Här fick jag också vara med och bygga och känna att jag gjorde nytta samtidigt som jag fick möjligheten att uppleva saker jag aldrig skulle ha fått annars och lära mig så oerhört mycket om både andra människor, samhället och relationer.

Ju längre jag har levat har jag dock känt att det fanns och finns något som saknas mig. Fritidsintressen, jobb, vänner och ännu mera jobb fyllde och fyller absolut upp mitt liv rent tidsmässigt. Relationer i form av min närmsta familj, vänner och arbetskamrater sätter också guldkanten på det liv jag idag lever.

När det är dax för större högtider eller när man börjar prata om att njuta av semester, resor och mysiga hemmakvällar är det ändå nått som gnager. Jag har en stark inneboende känsla och behov av tvåsamhet. Ett behov att dela tankar, utmaningar och bara att vara med någon som finns riktigt nära. Åter igen en del av detta finns i de reaktioner till min familj och mina vänner som jag redan har, men det gnager en känsla av saknad.

När jag för sju år sedan kom ut för mig själv och ytterligare två år senare för världen trodde jag att nu skulle den där känslan av saknad snart kunna fyllas. Nu skulle jag hitta den pusselbit som skulle passa in just där. Pusselbiten som skulle fylla längtan efter att vakna upp vid någons sida, planera semestern eller bara helgens mys med.

Så har det ännu inte blivit. Sju år har gett mig många nya och kär vänner. Sju år där jag tack vare en nyvunnen frihet fått många nya perspektiv, erfarenheter och kunskaper. Allt sånt har gett mitt liv nya dimensioner och ett rikare sätt att leva. Men ännu saknas den där sista pusselbiten som jag längtar och trånar efter.

Den kommer helt säkert att dyka upp där en dag när jag minst anar det och när jag egentligen inte är beredd. Att fundera på varför den inte kommit än och vad jag ska göra för att den ska uppenbara sig har sysselsatt min tanker rätt mycket den senaste tiden. Mitt svar till mig själv blir nu ändå att det jag måste göra är att fortsätta livet, låta det omfamna mig och släppa på måsten och krav.

Livet kan nog bara levas genom att man lever och låter det komma till sig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s