I lördagens nummer av Ålandstidningen skriver Anton Nilsson, landskapsregeringens ministerråd i Bryssel, en viktig och mycket bra debattartikel om Ålands demilitarisering och neutralisering efter Finlands inträde i NATO. I artikeln lyfter Nilsson, på ett mycket förtjänstfullt sätt, grunderna till en lyckad säkerhetspolitik samt hur den särskilda lösningen kring Åland passar väl in i hur Finland kan bygga ett effektivt skydd mot militära konflikter.

”Vi måste förstå att vårt skydd mot militära konflikter består av tre ben: ett trovärdigt militärt försvar, internationella avtal och diplomati. När det kommer till de två sistnämnda benen är Ålands demilitarisering och neutralisering en mycket viktig komponent i Finlands skydd mot militära konflikter. Ålands särskilda status grundar sig på såväl internationella avtal som sedvanerätt. Det är viktigt för ett land som Finland att fortsätta värna folkrätten och vara en part som står fast vid sina avtal. Det är även en mycket viktig sak för Finlands trovärdighet i den diplomatiska världen att man gör det.”

~ Anton Nilson, ministerråd, i ÅT den 9 september 2023

Som Anton Nilsson skriver finns det tre grundläggande element för att skapa ett effektivt skydd mot militära konflikter:

1) Ett trovärdigt försvar
2) Internationella avtal
3) Diplomati

Finland har kontinuerligt byggt upp och vidmakthållit en omvittnad trovärdig försvarsmakt. Denna har enligt de flesta bedömare nu också stärkts i och med Finlands inträde i NATO. Republikens president konstaterade bland annat vid riksdagens öppnande att Ålands säkerhet är kanske stabilare nu än någonsin tidigare.

Bestämmelserna kring demilitariseringen och neutraliseringen av Ålandsöarna slogs fast i internationella avtal utgående från de beslut som togs 1921 av Nationernas Förbud (NF). Finland har i sin utrikespolitik alltid lyft vikten av att världens säkerhet måste byggas upp och styras av avtal mellan stater och följa internationell rätt. En klok linje för ett relativt litet land som levt och lever i skuggan av en stormakt. I i tider som dessa när det finns krafter som utmanar den rådande säkerhetsordningen och vill komma bort från grunderna i den internationella rättsordningen torde det vara än viktigare att stå upp för att ingångna avtal bör följas.

Ser vi framåt från den spända situation vi idag lever i vet vi också av tidigare erfarenhet att det kommer en tid då fred ska byggas. Då är en välutvecklad diplomati utrustad med en diger verktygsbox guld värd. Här bör man redan nu se att ett viktigt verktyg och exempel i detta box kunder vara Ålandslösningen. Ingen konflikt är den ändra exakt lik, men det finns med säkerhet element i den lösning som passade gällande Åland 1921 som kunde vara till nytta när man ska börja diskutera lösningar och långsiktig fred. Att då i detta skede lägga kraft och energi på att nedmontera en lösning som visat sig fungerande under många år känns inte som ett steg som varken på lång eller kort sikt skulle bidra till vår gemensamma säkerhet och trygghet.

”Ålands demilitarisering och neutralisering är alltså en mycket viktig pusselbit i vår säkerhetspolitik och ingen ålänning ska någonsin behöva skämmas för att vi hjälper till att upprätthålla demilitariseringen och neutraliseringen. Det är tvärtom en pusselbit i Finlands och Europas försvar.”

~ Anton Nilsson, ministerråd, i ÅT den 9 september 2023

Likt Anton tror jag det är viktigt att vi som ålänningar, utan minsta tvivel, med högburet huvud kan känna att vi kan stå upp för att den lösning som en gång skapades och att den fortsatt har relevans. Demilitariseringen och neutraliseringen var inte, och är inte, en lösning som togs fram specifikt för Åland utan är en lösning för att trygga fred och säkerhet för såväl Sverige, Finland som hela Europa – en lösning som är en viktig pusselbit i Europas säkerhetsordning. Detta är ett faktum som ofta glöms bort och det är därför viktigt att vi kontinuerligt lyfter saken så att diskussioner kan föras på en korrekt grund.

Sommaren är över och det är dags för vårt månadsbrev för september månad. Vi har i detta brev försökt fånga upp också det som hänt under sommaren.

Som vanligt ingår det också en översikt av vad som skrivits om Åland i finländsk media.

Trevlig läsning!

Idag har det gått exakt ett år sedan jag steg på något som utvecklat sig till något av det mest inspirerande och givande uppdrag jag haft förmånen att ha. Uppdraget som Ålands representant i Helsingfors var ett nytt uppdrag som jag tillsammans med lantrådet Veronica Thörnroos, hennes ministrar i regeringen, min kollega Lena von Knorring på representationen och övriga kollegor i förvaltningen nu under ett år haft möjlighet att bygga upp och utveckla. Såhär långt tycker jag att vi lyckats bra men det finns mycket att jobba vidare med.

Arbetet har skett såväl på plast i Helsingfors som hemma på Åland. Gamla kontakter och nätverk har återuppväckts, nya har knutits samtidigt som vi jobbat hårt med att lägga institutionella grunder för samarbetet mellan självstyrelsen och statsmakten. Målet har varit och är framöver att bygga en grund med goda personliga nätverk som kan lösa svårare utmaningar samtidigt som inarbetade formella kanaler ska underlätta det dagliga arbetet.

Det har varit en fantastisk resa och jag har blivit positivt överraskad över hur tills synes små insatser kan ge positiva konkreta resultat både för stunden och längre fram. Mottagandet i Helsingfors har till allra största del varit mycket tillmötesgående. Jag har mött intresserade människor såväl bland politiker som tjänstemän på ministerierna. Viljan att föra konversation på svenska och hitta lösningar för att kunna kommunicera har varit en positiv överraskning, detta samtidigt som svenska språket i det finländska samhället i stort är ytterst pressat. Det har varit svårt för mig att få dessa två bilder ihop men jag hoppas på att det första jag beskriver, den mera positiva inställningen, ska vara tecken på att en större förändring till något gott är på gång.

Under hösten kommer nu det huvudsakliga fokuset i mitt och representationens arbete att ligga på att etablera kontakter med den nya regeringens administration. Möten, träffar och diskussioner med statssekreterare och ministrarnas specialmedarbetare finns med som viktiga element i det arbetet. Förberedelser behöver också göras för att, när ett nytt lagting och en ny regering finns på plats i Mariehamn, skapa kontakter till riksdag och regering både formellt och på individ nivå.

Detta inlägg på denna web-plast är ett av de första där jag beskriver och rapporterar om vad som händer i Helsingfors. Jag kommer i fortsättningen att göra regelbundna inlägg här och hoppas att dessa tillsammans med representationens månadsbrev och en del kortare inlägg på sociala medier ska ge er som läsare en bättre möjlighet att hänga med i vad som händer i det kontinuerliga arbetet som ske mellan Åland och Helsingfors!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag är innerligt glad och tacksam över att få representera och jobba för Åland på detta sätt! Stort tack till all er som jag haft förmånen att samarbeta med såhär långt, jag ser verkligen framemot fortsättningen!

Nu kör vi vidare!

På ett sätt blir det tjatigt och långrandigt att behöva ta diskussionen om den åländska demilitariseringen gång på gång med en motpart som ofta saknar grundläggande kunskaper. På ett annat sätt är det bra att vi från åländsk sida tvingas gå in i diskussionen dels för att visa att vi är, ska, har och vill vara en del av denna mycket viktiga diskussion. Åland är inte bara ett objekt man kan prata över huvudet på, vi är i allra högsta grad en part och ett subjekt som dessutom kan bidra till att stärka och utveckla nuvarande ordning

Senast vi hade en liknande diskussion på agendan var det dåvarande sannfinländske försvarsministern Jussi Niinistö som vädrade sina åsikter nu är det alltså Samlingspartiets ungdomsorganisation. Då försvarsminister Niinistö gjorde sina utspel lyckades vi från åländsk sida få tydliga ställningstaganden från Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska ledning, i form av statsministern och republikens president. Ställningstagandena var som sagt mycket tydliga; demilitariseringen är en internationell överenskommelse som Finland avser att fortsatt respektera som del av den säkerhetspolitiska doktrinen. Finland har därutöver ingen möjlighet att på egen hand förändra dessa internationellt överenskomna avtal och dessutom var republikens president tydlig med att frågor som rör Åland diskuteras med Åland och förs inte ovanför ålänningarnas huvuden. Jag rekommenderar därför Samlingspartiets ungdomsförbund att lyssna till de ställningstaganden som republikens president Sauli Niinistö gjort på mycket goda och välövervägda grunder!

Åland har alltid, utgående från öarnas geografiska läge, varit föremål för diskussioner i ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Bevis för det ser vi också i historien vilken lägger grunden för var vi står idag. Redan 1856, efter Krimkrigets slut, uppkom det sk Ålandsservitutet enligt vilket Ålandsöarna demilitariserades. Efter första världskrigets slut återkom det internationella samfundet till hur man kunde hitta en hållbar lösning för Åland med beaktande av såväl lokalbefolkningens önskemål, den unga finländska statsbildningens behov av kontroll över sitt territorium som Sveriges och övriga Östersjöstaters behov av en säkerhetspolitisk stabil lösning.

Nationernas Förbund lade 1921 fram en lösning som försökte beakta ovanstående förutsättningar. Finland tillerkändes i NFs beslut suveränitet över det åländska territoriet samtidigt som ålänningarna gavs rätt till en långtgående självstyrelse som skydd för den lokala kulturen och det svenska språket. Till detta lades en stärkt säkerhetspolitisk lösning där Ålandsöarna fortsatt skulle vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid. Finland fick tillsammans med signatärmakterna rätt och skyldigheten att försvara Åland och då särskilt dess ställning som just demilitariserat och neutraliserat område. Till detta återkommer jag mera senare i denna text.

I samband med fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget intogs också där en förpliktelse för Finland att hålla Åland demilitariserat. Denna förpliktelse har åter bekräftats på 1990-talet i samband med Sovjetunionens sönderfall och uppkomsten av Ryssland

Vi får ofta, som nu av de unga samlingspartisterna, höra att demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är bara ord på ett papper som sedan länge spelat ut sin roll och aldrig har fungerat i praktiken. Mitt svar är att det sannerligen är en sanning med modifikation om det ens kan ses som en sanning. Javisst är det så att Åland i kris- och krigstider till delar remilitariserats. Man ska då komma ihåg, särskilt när man diskuterar händelser i samband med andra världskriget, att Ålandsöarna i krigstid inte i första hand är demilitariserade utan neutraliserade. I första hand Finland, och i andra hand Sverige tillsammans med övriga signatärmakter, har enligt de överenskommelser som finns en skyldighet att försvara Åland, om så behövs med militära medel. Det är därför heller inte särskilt anmärkningsvärt att man tvingats till en viss remilitarisering under de då rådande omständigheterna. Viktig är att komma ihåg att de militära trupper och den militära materiel som tillfälligt kan behövas för försvaret av Ålands neutralitet sedan måste avlägsnas från Åland så snart man säkrat situationen. Men facit på hand vet vi också att så har skett.

Menar man allvar med att man oroar sig för det säkerhetspolitiska läget i Östersjön och då särskilt kring Åland bör man istället för att föreslå en nedmontering av en beprövad lösning, lägga fokus på att stärka denna lösning. Det har tex republikens president Niinistö och den övriga finländska statsledningen kontinuerligt gjort genom att aktivt stå upp till försvar för lösningen men inte bara det, utan också lyfta frågorna kring Åland och säkerhetspolitiken såväl med våra grannar i väster som med oss ålänningar.

Jag är helt medveten om att dessa frågor ibland inte mötts på ett adekvat sätt i den åländska diskussionen. Vi måste också vara på det klara med att regelverket kring demilitariseringen och neutraliseringen av Åland berättigar den finländska försvarsmakten till en viss närvaro i vårt territorium. Här gäller det att, genom dialog och respekt för regelverket från bägge sidor, hitta sådana lösningar som vi ömsesidigt kan leva med. Det finns ingen orsak för oss ålänningar att hindra Finland att, om så skulle behövas, försvara Åland också med militära medel, och på motsvarande sätt bör det inte finnas någon orsak för Finland och dess försvarsmakt att underminera ett internationellt erkänt säkerhetspolitiskt arrangemang som demilitariseringen utgör.

Jag beskriver i inledningen av denna text uppkomsten av den speciella lösningen som vi nu lever med och hur man, på huvudsakligen ett elegant sätt, hittade en framkomlig väg. Det man bör minnas i detta sammanhang är att lösningen på grund av sin natur också är helt beroende av att de delar man kom överens om inte ensidigt kan förändras utan att hela lösningen riskerar att falla.

Den erfarne och respekterade ambassadören René Nyberg har försökt beskriva ovanstående fenomen som, vad han kallar det, den åländska träknuten, en knut som är lätt att knyta upp men som är extremt svår att knyta ihop igen när eller om man så skulle behöva. Nyberg har konstaterat att om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning. Hans analys är synnerligen intressant och torde ge alla seriösa debattörer av denna fråga anledning att stanna upp och fundera på vad resultatet av förhastade förändringar kan få.

På följande länk kan ni läsa mer om hur ambassadör Nyberg resonerar: https://kkrva.se/aland-en-traknut/

Som tydligt framkommer av historien har demilitariseringen och neutraliseringen av Åland blivit en viktig pusselbit i byggande av den säkerhetspolitiska arkitekturen i norra Europa och då särskilt runt Östersjön. Att i ett läge där vår östra granne gång efter annan ensidigt utmanar rådande överenskommelser och existerande säkerhetspolitiska strukturer som tex i Ukraina och Vitryssland är det direkt dumdristigt att för Finlands del ifrågasätta den åländska lösningen. Det kan öppna upp för inspel från grannen i öst som kunde ge ödesdigra konsekvenser och som vi idag har svårt att överblicka resultatet av. Dessutom öppnar man helt upp för en diskussion om övriga frågor som var aktuella i samband med Nationernas Förbunds beslut 1921 om bla den åländska statstillhörigheten särskilt i belysningen av språkfrågan.

Min retoriska fråga till Samlingspartiets ungdomsförbund blir:

– Är man redo att hantera dessa konsekvenser?

Mitt lika retoriska svar blir:

– Det tror jag verkligen inte!

Låt oss istället diskutera hur vi tillsammans kan befästa en idag fungerande lösning på bästa sätt!

Lagtingsledamot Rainer Juslin (lib) lyfter en spännande tanke om en åländsk specialmedarbetare vid statsrådet i Helsingfors. En resurs placerad där skulle utgöra ett gott komplement till vår riksdagsledamot och stärka våra samlade resurser för att utveckla såväl självstyrelsen som kontakterna mellan statsmakten och självstyrelsen.

Ett liknande och mycket välfungerande arrangemang, som kan tjäna som ett gott exempel, är den specialmedarbetare hos EU-parlamentariker Nils Torvald i Bryssel, som liberalerna, centern och moderaterna lyckats förhandla sig fram till genom ett för alla parter givande samarbete med SFP.

Som känt är samarbetar ju Åland och SFP också i riksdagen, då framförallt genom den gemensamma Svenska Riksdagsgruppen i vilken traditionellt ingår den åländska riksdagsledamoten och SFPs riksdagsledamöter.

I samband med regeringsbildning efter senaste riksdagsval val lyfte jag, som en av riksdagskandidaterna, detta som förslag och det fördes en del sonderande diskussioner kring en lösning med en åländsk specialmedarbetare knuten till justiteministeriet. En alternativ placering kunde också vara vid statsministerns kansli. Orsaken till diskussionen då var framförallt att få till en bra grund för arbetet med revideringen av självstyrelselagen men också för att skapa ytterligare kanaler för att hantera frågor som ständigt är aktuella på axeln Mariehamn – Helsingfors. Tänk vilken nytta en sådan skulle ha gjort i dessa coronatider då vi på allvar sett vilket behov av effektiv och nära kommunikation som finns mellan statsmakten och självstyrelsen. Jag är övertygad om att många missförstånd som nu uppstått hade kunnat undvikas med en specialmedarbetare på plats på ort och ställe.

Av olika orsaker hittade man då ingen överenskommelse kring detta, men nu borde kanske frågan lyftas igen. Med erfarenheterna just från arbetet med coronakrisen och med det avgörande arbete som nu ska göras med självstyrelselagsrevisionen är jag övertygad om att lösningen skulle bli riktigt bra och då bra för bägge parter eftersom alla vinner på att få tillstånd en bra och smidig kommunikation, diplomati om man så vill, för att minimera onödiga konflikter och istället sätta fokus på lösningar och utveckling.

Deltog i Mariehamns församlings Regnbågsmässa ikväll och fick uppleva en känslostorm av en kaliber jag har svårt att minnas att jag skulle upplevt tidigare.

Jag blev så sanslöst glad över att känna den samhörighet och kärlek som fanns i rummet i St Görans kyrka.

Jag blev så sanslöst glad över att få möta respekten för var och en som precis just den den är och är skapad.

Jag blev så sanslöst glad över allt vacker – ord,musik,sång och budskap – som fyllde rummet.

Jag blev så sanslöst glad över att få höra om ny kärlek som uppstår, erkänns och bekräftas!

Men samtidigt… Samtidigt bubblade ilskan, irritationen upp som ett svavel som gjorde mig så extremt förbannad och ledsen.

Förbannad på att folk ska behöva känna rädsla för vem dom är.

Förbannad på att folk ska behöva känna oro för att berätta om sin kärlek.

Förbannad över att folk ska må dåligt över att känna att man är fel, fel i andras ögon.

Men mest förbannad blev jag nog över att det på riktigt finns människor som tar sig rätten att hata, sprida rädsla, skapa oro och fördöma!

Plötsligt blev det samtal som jag fick under gården, ett samtal som då mest kändes som ett skämt men nu fick en annan innebörd, något som fick ilskan att ytterligare koka.

Samtalet jag fick igår kom från Jehovas Vittnen. Personen som ringde mig inledde med att säga att han ringde i kärlek med ett varmt och positiv budskap. Jag protesterade och sa att min bild av personens församling är allt annat än kärlek. Samtalet böljade fram och åter i nästan en halv timme. Ännu i slutet på samtalet ihärdade personen som ringt mig i att han ringde med ett kärleksbudskap trots att jag med handen på hjärtat egentligen bara hört motsatsen. Vem är den som kan kräva att jag för att bli accepterad ska skilja på personen Johan och mina känslor och min kärlek!? På riktigt hur kan nån tro och påstå att min kärlek bara handlar om åtrå, sex och njutning, å det bara för att den jag älskar är av samma kön?! Det blir bara för mycket, det blir bara för falskt, det blir bara för mycket!

När jag nu fått samla tankar och känslor. Sätta ord på dem och bubbla dem ur mig känner jag ändå hur det är glädjen som tar överhanden! Mässan ikväll vittnade på så många sätt om de finaste av allt, nämligen kärleken. En stark kärlek som kan övervinna hat, kyla och fördömande.

Tillsammans låter vi kärleken erövra våra liv! Tillsammans låter vi kärleken vinna! 💞🌈💞