På ett sätt blir det tjatigt och långrandigt att behöva ta diskussionen om den åländska demilitariseringen gång på gång med en motpart som ofta saknar grundläggande kunskaper. På ett annat sätt är det bra att vi från åländsk sida tvingas gå in i diskussionen dels för att visa att vi är, ska, har och vill vara en del av denna mycket viktiga diskussion. Åland är inte bara ett objekt man kan prata över huvudet på, vi är i allra högsta grad en part och ett subjekt som dessutom kan bidra till att stärka och utveckla nuvarande ordning

Senast vi hade en liknande diskussion på agendan var det dåvarande sannfinländske försvarsministern Jussi Niinistö som vädrade sina åsikter nu är det alltså Samlingspartiets ungdomsorganisation. Då försvarsminister Niinistö gjorde sina utspel lyckades vi från åländsk sida få tydliga ställningstaganden från Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska ledning, i form av statsministern och republikens president. Ställningstagandena var som sagt mycket tydliga; demilitariseringen är en internationell överenskommelse som Finland avser att fortsatt respektera som del av den säkerhetspolitiska doktrinen. Finland har därutöver ingen möjlighet att på egen hand förändra dessa internationellt överenskomna avtal och dessutom var republikens president tydlig med att frågor som rör Åland diskuteras med Åland och förs inte ovanför ålänningarnas huvuden. Jag rekommenderar därför Samlingspartiets ungdomsförbund att lyssna till de ställningstaganden som republikens president Sauli Niinistö gjort på mycket goda och välövervägda grunder!

Åland har alltid, utgående från öarnas geografiska läge, varit föremål för diskussioner i ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Bevis för det ser vi också i historien vilken lägger grunden för var vi står idag. Redan 1856, efter Krimkrigets slut, uppkom det sk Ålandsservitutet enligt vilket Ålandsöarna demilitariserades. Efter första världskrigets slut återkom det internationella samfundet till hur man kunde hitta en hållbar lösning för Åland med beaktande av såväl lokalbefolkningens önskemål, den unga finländska statsbildningens behov av kontroll över sitt territorium som Sveriges och övriga Östersjöstaters behov av en säkerhetspolitisk stabil lösning.

Nationernas Förbund lade 1921 fram en lösning som försökte beakta ovanstående förutsättningar. Finland tillerkändes i NFs beslut suveränitet över det åländska territoriet samtidigt som ålänningarna gavs rätt till en långtgående självstyrelse som skydd för den lokala kulturen och det svenska språket. Till detta lades en stärkt säkerhetspolitisk lösning där Ålandsöarna fortsatt skulle vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid. Finland fick tillsammans med signatärmakterna rätt och skyldigheten att försvara Åland och då särskilt dess ställning som just demilitariserat och neutraliserat område. Till detta återkommer jag mera senare i denna text.

I samband med fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget intogs också där en förpliktelse för Finland att hålla Åland demilitariserat. Denna förpliktelse har åter bekräftats på 1990-talet i samband med Sovjetunionens sönderfall och uppkomsten av Ryssland

Vi får ofta, som nu av de unga samlingspartisterna, höra att demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är bara ord på ett papper som sedan länge spelat ut sin roll och aldrig har fungerat i praktiken. Mitt svar är att det sannerligen är en sanning med modifikation om det ens kan ses som en sanning. Javisst är det så att Åland i kris- och krigstider till delar remilitariserats. Man ska då komma ihåg, särskilt när man diskuterar händelser i samband med andra världskriget, att Ålandsöarna i krigstid inte i första hand är demilitariserade utan neutraliserade. I första hand Finland, och i andra hand Sverige tillsammans med övriga signatärmakter, har enligt de överenskommelser som finns en skyldighet att försvara Åland, om så behövs med militära medel. Det är därför heller inte särskilt anmärkningsvärt att man tvingats till en viss remilitarisering under de då rådande omständigheterna. Viktig är att komma ihåg att de militära trupper och den militära materiel som tillfälligt kan behövas för försvaret av Ålands neutralitet sedan måste avlägsnas från Åland så snart man säkrat situationen. Men facit på hand vet vi också att så har skett.

Menar man allvar med att man oroar sig för det säkerhetspolitiska läget i Östersjön och då särskilt kring Åland bör man istället för att föreslå en nedmontering av en beprövad lösning, lägga fokus på att stärka denna lösning. Det har tex republikens president Niinistö och den övriga finländska statsledningen kontinuerligt gjort genom att aktivt stå upp till försvar för lösningen men inte bara det, utan också lyfta frågorna kring Åland och säkerhetspolitiken såväl med våra grannar i väster som med oss ålänningar.

Jag är helt medveten om att dessa frågor ibland inte mötts på ett adekvat sätt i den åländska diskussionen. Vi måste också vara på det klara med att regelverket kring demilitariseringen och neutraliseringen av Åland berättigar den finländska försvarsmakten till en viss närvaro i vårt territorium. Här gäller det att, genom dialog och respekt för regelverket från bägge sidor, hitta sådana lösningar som vi ömsesidigt kan leva med. Det finns ingen orsak för oss ålänningar att hindra Finland att, om så skulle behövas, försvara Åland också med militära medel, och på motsvarande sätt bör det inte finnas någon orsak för Finland och dess försvarsmakt att underminera ett internationellt erkänt säkerhetspolitiskt arrangemang som demilitariseringen utgör.

Jag beskriver i inledningen av denna text uppkomsten av den speciella lösningen som vi nu lever med och hur man, på huvudsakligen ett elegant sätt, hittade en framkomlig väg. Det man bör minnas i detta sammanhang är att lösningen på grund av sin natur också är helt beroende av att de delar man kom överens om inte ensidigt kan förändras utan att hela lösningen riskerar att falla.

Den erfarne och respekterade ambassadören René Nyberg har försökt beskriva ovanstående fenomen som, vad han kallar det, den åländska träknuten, en knut som är lätt att knyta upp men som är extremt svår att knyta ihop igen när eller om man så skulle behöva. Nyberg har konstaterat att om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning. Hans analys är synnerligen intressant och torde ge alla seriösa debattörer av denna fråga anledning att stanna upp och fundera på vad resultatet av förhastade förändringar kan få.

På följande länk kan ni läsa mer om hur ambassadör Nyberg resonerar: https://kkrva.se/aland-en-traknut/

Som tydligt framkommer av historien har demilitariseringen och neutraliseringen av Åland blivit en viktig pusselbit i byggande av den säkerhetspolitiska arkitekturen i norra Europa och då särskilt runt Östersjön. Att i ett läge där vår östra granne gång efter annan ensidigt utmanar rådande överenskommelser och existerande säkerhetspolitiska strukturer som tex i Ukraina och Vitryssland är det direkt dumdristigt att för Finlands del ifrågasätta den åländska lösningen. Det kan öppna upp för inspel från grannen i öst som kunde ge ödesdigra konsekvenser och som vi idag har svårt att överblicka resultatet av. Dessutom öppnar man helt upp för en diskussion om övriga frågor som var aktuella i samband med Nationernas Förbunds beslut 1921 om bla den åländska statstillhörigheten särskilt i belysningen av språkfrågan.

Min retoriska fråga till Samlingspartiets ungdomsförbund blir:

– Är man redo att hantera dessa konsekvenser?

Mitt lika retoriska svar blir:

– Det tror jag verkligen inte!

Låt oss istället diskutera hur vi tillsammans kan befästa en idag fungerande lösning på bästa sätt!